När jag ställde i ordning frukost i morse så dirigerade jag Emme att hjälpa till. Hon ställde fram tallrikar och glas. Plötsligt satte hon sig ner på sin stol och tittade ut genom fönstret. Jag frågade henne vad hon såg? Hon svarade att hon inte såg någonting särskilt. Efter ett tag kom det, orden, kniven som vred om i mitt hjärta.
-Jag önskar att du aldrig flyttat.
Jag höll tag i kylskåpsdörrens handtag och sa:
-Men är det det du sitter och tänker på?
-Jag vill inte att du ska åka i morgon. Det skulle vara så mycket roligare om du var här med mig hela tiden. Då skulle jag inte behöva gå till dagis. Jag kan i stället vara med dig hela dagarna. Och med mitt syskon som du har i din mage.

Emme har inte riktigt förstått det här med kusiner och syskon. Hon tycker att babyn i min mage blir hennes lillebror eller lillasyster. Men det är ok, vem bryr sig? Det viktiga är trots allt att man älskar varandra, precis som den man är.

Gått in i vecka 34. Börjar bli väldigt trött. Stor del av dagen går åt till att vila och ta igen mig. Mellan det orkar jag vara aktiv. Var ut till Näs i går kväll. Det var så himla roligt att träffa alla igen! Längtar tillbaka dit. Direkt jag klev ur bilen slog det nyslagna höet emot mig. Underbart! Älskar doften av nyslaget hö och ljudet av fläktarna som torkar det. Anne mötte upp och gav mig en rejäl kram. Hon hade med en present till mig. En alldeles perfekt och underbar present. En fotobok som summerar vår tid på Näs gård. Bjuder på några delar ur boken.

Tack, snälla, snälla Anne! Du gjorde mig så glad!