Ja, att min stamfar var konquistador
Har satt sitt spår och ensam den står
Min ras, i det land där jag likväl själv blivit född
Ack, tvenne världar bo här i mitt bröst
Spanskt, det går aldrig ur blodet
Spansk är min stämma, min klingande röst.

//Cornelis Vreeswijk

Min spanska häst, han är bara alldeles, alldeles underbar...Jag bara älskar honom och jag bara älskar mitt nya stall. Det är så kul att vara där. Jag får verkligen satsa all den tid jag vill i stallet. Det är varmt inne i stallet, jag kan putsa mina grejor i varmvatten. Jag kan ta av min häst täcket och massera, borsta, fläta och glansa hur mycket jag vill utan att måsta tänka på att jag kan kyla ner honom. Jag kan rida inne när det är kallt och fruset i backen. Jag kan prata och diskutera häst med de som är där. Jag kan lägga upp planer för vad jag skulle vilja göra, hur jag ska träna min häst och jag vet att det finns alltid hjälp att få när jag sedan börjat att få igång honom på allvar.

Tog ut Dorado på töm i lördags. Vågade samla upp honom några gånger och ställa lite krav. Då när jag längde ut honom efter varje gång jag samlat upp honom så såg jag det. Han har det, jag har tränat honom så länge på att kunna ta ut steget, att våga ligga kvar utan att springa iväg. Han kan det nu, han har potential min lilla häst. Jag blir så stolt över honom och det är underbart att få dessa små glimtar. Han är inte nog stark ännu och vägen till att kunna rida fullt ut är förmodligen längre än jag trott men det är så värt att vänta på. Jag är så glad i min Dorado.

Tog idag gott om tid på mig att göra iordning. Borstade, flätade, putsade och lidade på de röda benlindorna. Tog det röda schabraket och det röda skrittäcket. Toppade alltihopa med mitt blingbling träns. Kastade sedan den gul/röda tjocka ullfilten över alltihopa så han inte skulle bli kall när vi gick över gården till ridhuset. Skrittade fram i 30 minuter. Satsade mycket av tiden på att göra framdels- och bakdelsvändningar, öppna och sluta längs långsidan. Tränade honom att skritta på trots att tygeln kortades upp. Tränade halter och att rygga. Han var så fin. Loss och rund, redan i skritten. Det var en underbar känsla att få sitta på när ryggen kom högre och högre upp under sadeln, i den gångart som är svårast för Dorado. Till en början klapprade han med tänderna och eldade upp sig lite över den hemska behandlingen som han fick genomlida. När han sedan slappnade av så byttes klapprandet ut mot avslappnade frustningar. Travade efter spåret, och så långa sidor det är att trava längs i det stora ridhuset. Jag travade i båda varven och tog sedan in honom tillbaka till skritt. Då kunde han länga ut steget ännu lite till. Halsen var i en fin, centrerad båge. Stadig och stolt. Fattade galopp, ställde mig upp i lätt sits och lät honom arbeta i båda varven. Han frustade och verkade så nöjd. Tog in till trav och då plötsligt så snubblade han till. Han snubblade och det knäckte i frambenen ett antal gånger. Jag blev skitskraj och kände att jag fick panik, mitt hjärta hoppade över några slag. Travade ner honom och skrittade sedan av. Jag är livrädd för att Dorado ska bli halt igen. Det får inte bli så nu, nu när allt är så perfekt. Ska ta ut honom på töm i morgon. Det känns bra att få se honom från backen.

Nina är lite nervös, hon kan inte slappna av förrän det är bevisat, nä förresten. Överbevisat, att det inte är något som helst fel på Dorado. Alla otränade hästar behöver stärka sig för att orka. Hon måste bara förstå att så är fallet även här. Ska försöka säga det till henne ;) Hon är tyvärr inte så lätt att övertyga men jag ska göra mitt bästa.

Emma har varit förbi och hälsat på Dorado i fredags. Hon var där för att kolla på stall Xcenas luciatåg. Tyvärr försov hon sig och missade halva föreställningen. Men det gjorde nog ingenting för det var kallt och hon var nog nöjd av det lilla hon fick se. Det var mest den lilla minishettisen som drog fikavagnen som verkade intressant. Hon verkligen stirrade på den. Luciatåget var verkligen superbra.

Vi gick in till Dorado och tittade lite hur han hade det. Emma tittade på när han åt. Hon tomtuggade och sa nam nam. Verkade vara bra käk han fick. Hon kanske blir en liten vegetarian trots allt. Det gäller att snappa upp de små signalerna ;D

Sedan fick hon prova åka lite på hans rygg. Det var kul. Kanske inte riktigt samma känsla som på gunghästen hemma eller som att rida på hästen på Markan. Men i brist på annat så går det väl bra med en riktig häst också.

Hej Tomten!

Jag vet att jag inte hälsat på hos dig på flera år och jag hoppas att du inte tror att jag inte tycker om dig längre, för det gör jag. Jag har bara inte haft vägarna förbi Rovaniemi sedan jag flyttade hit till södern. Jag har en liten önskan som jag skulle vilja framföra detta år. Jag kommer inte förbi och lägger den i din postlåda så jag hoppas verkligen att du håller koll på mig genom att läsa min blogg. Jag har varit snäll i år och har därför en väldigt speciell julklapp att önska mig av dig. Kommer du ihåg Fuego, han den vackra spanska hingsten. Jag skulle vilja önska mig ett frö av honom. Nu är det nämligen så att jag vet att det finns ett frö just här, i Sverige. Han heter Bailarino G och är alldeles, alldeles underbar. Så snälla, snälla Tomten, skulle du kunna slå in honom i ett paket till mig så skulle jag bli gladast av alla hästflickor i hela världen (och världen är rätt så stor som du säkert vet). Jag skulle aldrig be om någonting annat igen, någonsin.

Du kan kolla in på http://www.gustavsborg.com/default.asp?pid=29&sub=28 för att se honom. Tänkte bara så du får med dig rätt häst i säcken.

Jag älskar dig Tomten!

Med vänliga hälsningar.

Nina-Alina Waara

När jag vaknade i morse så kunde jag inte säga ett knyst. Jag fick helt panik, tänk en hel dag utan att kunna säga någonting. Tog ut Nemo på en lång promenad trots att jag skulle börja jobba halv åtta. Har sovit dåligt i natt och insåg att jag lika gärna kunde stiga upp. Ute på min promenad så började telefonen att plinga. Sms efter sms droppade in. Jag är teamledare i mitt team, vilket gör att alla rapporterar till mig om de är sjuka och ska stanna hemma. Innan jag kom in från promenaden så hade jag fått tre sjukanmälningar. Innan jag var på jobbet så var det bara jag kvar i mitt team. Jag som ensam pedagog på tre klasser. Ops. 75 elever, lite tufft för en person som dessutom inte ens kan prata. Eller kan och kan. Klart jag kan prata, problemet är bara att det inte hörs någonting när jag öppnar munnen. Dagen löste sig dock smidigt eftersom mina underbara kollegor i det andra teamet hjälpte till.

Lite bilder från mitt kök. Gillar min orange julstjärna.

Rutger har bästa utsikten. Den får mig att tänka på Norrbotten.

Mormors mjölkkanna.

Farmor har virkat.

Sockerkopp som jag fick av Peters föräldrar.

Ljuskopp som jag fått av Milla och Peter.

Nu har jag tänt ljus och kollar på tv. Då behöver man inte prata :D Det har jag gjort nog för idag. Har jobbat hela dagen och verkligen försökt att inte prata mer än nödvändigt. Åkte ut till stallet och tog ut Dorado på utebanan. Helt sjukt stor utebana. Galopperade på en superstor volt.

Tompa ringde idag. Han hade spenderat några dagar i Linköping och där fått gå igenom ett antal undersökningar. Vi pratade länge, det känns så bra att få prata med honom. Jag skvallrade att jag vet vem som är hans hemliga kompis (det är en lek vi brukar ha på jobbet varje år. Lagom till jul ska man vara extra snäll med den man fått tilldelad som sin kompis. Man ska även köpa en julklapp till denna person). Jag talade däremot inte om att det är jag som är hans hemliga kompis ;D Hehe vad överraskad han ska bli. Håller på att fundera på vad jag ska köpa till honom.

Det finns många fina platser här i Västerås. Jag gillar de gamla kvarterena inne i stan. Besöker dem dock alldeles för sällan. Jag kan strosa mellan husen och bara fångas utav hur vackert det är. Det är synd att de rivit så många av husen. Jag tror de gjorde det för att få plats med nya större byggnader som exempelvis Stadshotellet. De har dock behållit hela slingan som går längs Svartån. Jag ska någon gång ta mig tid, ta med mig kameran och gå ner dit för ta lite fina bilder. Tog däremot ett smakprov när jag var dit med Milla i veckan. Stod, med Emme sovandes i barnvagnen, och insöp atmosfären medan Milla var inne i en av affärerna.

Har idag sett en föreläsning - "led dig själv till ökad livsglädje!" på kunskapskanalen. Det var en brännskadad brandman som heter Lasse Gustavsson som höll i den. Jag blev så inspirerad att ta tag i mitt liv och sätta upp mål för mig själv när jag lyssnade på honom. Har varit hemma hela veckan eftersom jag varit sjuk. Har lite problem med magen och hela systemet har varit upp och ner i några veckor. Jag har inte lyssnat på kroppens signaler, trots att de nu efter en mer noggran eftertanke, varit mer än tydliga. Jag har lätt för att bara tuffa på och ignorera det som försöker bromsa mig. Den här killen som föreläste berättade om hur han fått kämpa sig tillbaka till sin vardag. Hans mål var hela tiden att få bli frisk för att få fjällvandra i Sarek. Han hade varit där två gånger tidigare när han var frisk och ville ingenting hellre än att få komma tillbaka dit. Han lyckades och hela hans berättelse visade vilket mod en människa kan ha. Det är någonting som jag verkligen beundrar. Mod. Att våga göra det man verkligen vill? Det är någonting man behöver tänka på, vad är det man EGENTLIGEN vill? Det man behöver passa sig för är slentrian, det krymper själen. Jag har länge funderat på vad jag egentligen ska bli när jag blir stor? Polis, serietecknare, hästmassör eller författare. Jag funderar vidare. Det jag vill göra ska vara någonting kreativt. Jag vill skapa. Tänk att få skapa sig ett helt eget jobb, någonting som ingen annan gör. Jag kanske skulle uppfinna någonting. Jag vill göra någonting som inspirerar och driver mig framåt, varje dag. Jag är rädd för att jag ska förändras och att mitt nuvarande jobb ska bli en klump i magen. Jag vill hitta min egen rytm men jag är inte säker på att den passar in i mitt yrke. Jag menar med det inte att jag vill ha samma rytm som Skalman, nej jag vill bara skapa min kreativa rytm. Så jag kan blomma och komma till min rätt.

Jag har under denna vecka ett mål och det är att järnboosta kroppen så jag kan känna mig lite piggare. Ska koka ägg och spenatsoppa till middag. Känner att jag ser fram emot det.

Jag känner att det känns så rätt att vara i mitt nya stall. Dorado har varit en aning hetsig när jag ridit i några dagar. Igår var han helt fantastisk! Jag red i det lilla ridhuset. Han var först spänd och kort, kort i steget. Dorado behöver träna sig i att skritta, det är hans sämsta gångart. Han suger på att skritta. Så fort han spänner sig så blir han så kort i steget, hög i formen och hård i bettet. När jag skrittat i ca 20 minuter så började han våga slappna av. Då, men först då lät jag honom trava. Han travade lugnt och harmoniskt. Han frustade och verkade tillfreds med tillvaron. Jag tränade honom genom att växla varv på volterna. Han behöver träna sig i att ta bättre stöd i tyglarna. Det gick riktigt bra att övertyga honom och fick honom till att samarbeta med mig.

Jag var ute i stallet före klockan åtta i morse. Jag skulle gå dubbelt för att lära mig stalljouren. Det var en av de enklaste stalljourerna jag varit med om. De infaller dessutom bara var 7 vecka.

Klädde på Dorado och tog ut honom en sväng i skogen. Bestämde mig för att fara på upptäcksfärd och stigfinnar-ritt. Det finns riktigt fina ridvägar och jag red och red. Jag tvingade lilla Dorado att skritta hela vägen. Han var först inte det minsta samarbetsvillig, han försökte trava hela tiden. Jag gav dock inte upp, jag tog in honom och gjorde hela processen ännu värre. Jag gjorde halt varje gång jag var tvungen att ta i tygeln för att bromsa. Till slut gav Dorado upp, han skrittade lugnt hela vägen runt vår runda. Först var han arg på mig, förstod inte alls vad jag höll på med. Han klapprade med bettet men gjorde som han blev tillsagd. Han är så snäll och dessutom inte alltför svår att lura eller övertala. 

Det är helt otroligt hur inspirerad jag känner mig just nu. Det är så roligt att vara i stallet. Jag trivs och njuter. Det är ett stort stall men jag kan inte påstå att det är särskilt ruschigt. Har hittills varit max 3 personer samtidigt. Alla verkar vara olika tider. Det är ganska skönt.

Alla pengar jag plöjt ner på dessa klinikbesök visar sig äntligen ge resultat. Dorado har under alla dessa klinikbesök lärt sig att dricka ur en vattenkopp! Det bara måste vara värt alla pengar ;)

Det är skönt att äntligen vara på plats på Näs. Det är varmt och skönt i stallet så Dorado behöver bara ett täcke på sig inne. Det finns vattenkopp så jag behöver inte släpa vattenhinkarna längre. Alla är supertrevliga och hjälpsamma. Jag hade ut Dorado i ett av ridhusen igår. Hade honom på töm. Fick springa som en galning och var helt slut innan jag var nöjd med dagens pass. Det är skönt att kunna ta av jacka och vantar inne och bara pyssla utan att händerna blir helt blåa. Jag putsade upp honom ordentligt och glansade man och svans. Passade även på att putsa upp grejorna ordentligt. Känns som att det var ett tag sedan. Säger bara en sak: Varmvatten är guld. Tog på honom det nya Amigotäcket som mamma köpt. Det har hals och är supertjockt. Det behövs, för det är verkligen skitkallt (-17). Han fick sin hage och jag släppte ut honom. Han hälsade på sin granne och de sprang lite. Dorado är dock ingen fan av att springa runt i hagen och hittade snabbt några grässtrån som stack upp i snön. De fångade hans uppmärksamhet så springa får han nog göra någon annan dag.

Jag ställde iordning mina skåp. Skönt att få upp lite krokar. Ska under veckan även försöka packa iordning mina grejor. Måste ner i förrådet och försöka strukturera upp vad jag ska ta med till stallet och vad jag ska behålla i förrådet hemma.

Allt är toppen på Näs men omställningen kommer nog att ta ett tag. Det hugger till i hjärtat när jag tänker på Talvsta. Hoppas Ulrika och Moa kommer och hälsar på någon gång. Nu ska jag käka lite. Vi hörs!