Usch, vilken jobbig kväll. Var ut till Dorado. Borstade honom ordentligt. Drog loss all löspäls och glansade både manen och svansen. Nu kan jag i alla fall skicka en ren häst till himlen. Med tanke på att han någon dag ska möta mig och bära mig när det väl är min tur så vill jag ha en ren och fräsch häst att sitta på.
När jag putsat och groomat i nästan en timme bestämde jag mig för att ta ut honom i ridhuset för att låta honom trava runt lite. Hade ut honom igår och då var han så fin att det riktigt värkte i hjärtat. Jag gick in med honom i det lilla ridhuset idag. Det var tomt så jag släppte loss honom. Han är rolig för han följer alltid efter mig som en hund. Jag brukar longera utan lina när jag är ensam. Han går på en volt runt mig och lyssnar på mig hela tiden. Jag lät honom gå i höger varv, det är det varvet han ser bättre ut i. Jag kunde snabbt se att gårdagens travrunda i ridhuset ställt till det för honom. Han tog korta, korta steg med bakbenen och han var ordentligt halt i vänster bak. Jag provade att trava honom i vänster varv också men han uppförde sig som vanligt väldigt konstigt i det varvet. Han liksom lägger hela sin tyngd på frambenen och lutar sig innåt så det ser ut som att han ska tippa omkull.
När jag skrittade av honom så lekte vi följa John, Dorado är så otroligt bra på den leken. Han orkade dock inte leka så länge så han stannade vid dörren och väntade på att vi skulle gå in.
Jag tänkte att jag skulle rengöra och plocka undan lite av grejorna men jag orkade inte. Känns som att det inte gått upp förrän idag vad det egentligen är jag måste göra i morgon. Klockan 9.30 ska vi vara på Strömsholm och det gör så ont bara av att tänka på att jag ska måsta lämna över min drömhäst, att måsta släppa taget. Det känns så orättvist och jag vet inte hur jag egentligen ska orka se honom gå iväg med någon annan och veta att han ska avsluta sina dagar.
Det var inte alls så här det var tänkt. Det känns otroligt hårt att avliva en häst som bara är sex år gammal. Det känns dessutom helt fruktansvärt att veta att jag kommer att mista min bästa vän. Alla pengar i hela världen kan inte hjälpa mig. Det jag förlorar i morgon kommer inte gå att ersätta.
Kryddan
24 februari 2011 22:33
Det blir en hård dag imorgon för dig, men du har ju inget val. Kram!!
Jenny
25 februari 2011 00:34
I livet går man på en rak väg men emellanåt så blir den slingrig och ibland så delar sig vägen där vi ibland måste ta hårda beslut och låta en underbar vän få gå åt ena hållet och själv fortsätta åt andra hållet. Emellanåt behöver vi inte ta de besluten för livet gör det själv. I detta fall låter du dorado få gå in i frid och ingen smärta ha. Han kommer att trivas där han är men kommer även sakna dig. Men senare då du själv står vid en ände kommer du och han att träffas igen
Annie
25 februari 2011 08:27
Åh vännen
vad ska man säga mer än att jag o Bandi tänker på er. Lyckans Dorado som har just dej Nina!
glöm inte det du är hans hjälte!!
många stora o varma kramar
Annie o Bandido
Anette
25 februari 2011 09:39
Ååh vad långt borta man är såna här gånger! Blir så ledsen och skulle vilja ge dig en stor kram. Det är aldrig roligt att behöva ta dessa beslut, jobbigast för oss kvar i detta liv. Dorado kommer ju få det bra, ett bekymmersfritt liv på de evigt gröna ängarna - tillsammans med våra tidigare trogna springare. Kram på dig!
Helena Ågren
25 februari 2011 11:27
Tänker på dig vännen. Måste vara helt fruktansvärt. Du får mysa med Emilia idag och kramas med Milla. Kram från Stockholm
Sara
25 februari 2011 19:44
Hej Nina!
Jag är sååååå hemskt ledsen... Fina fina Dorado och stackars stackars dej... Jag brukar följa din blogg och har ju läst innan att han har haft problem. Men nu har jag inte varit inne hos dej på några veckor och fick en chock när jag såg på FB! Kram på dej! Fy vad gräsligt. Det är ju en ovanlig diagnos och inget som du kunnat påverka på något vis. En klen tröst dock. Ring mej gärna om du vill prata eller om jag kan hjälpa dej på något vis!
Ledsna hälsningar, Sara
http://www.pepinopre.com
Nina
25 februari 2011 19:51
Tack Sara! Det är så fruktansvärt. Försöker göra mitt bästa med att intala mig själv att jag gjort rätt och att han har det bra nu.
Ulla
25 februari 2011 20:14
Vet inte vad jag ska säga för att lindra din sorg... Har följt din blogg ett tag och läst om de broblem Dorado haft. Men mina tankar är hos dig och förhoppningsvis kommer din sorg att lätta så småningom och du kommer att minnas alla goda stunder ni haft tillsammans. Du gjorde ändå det rätta för honom!
Kram, Ulla
Therese
25 februari 2011 21:46
Vet inte vad jag skall säga Nina. Har följt din blogg men inte varit inne på ett tag förrens idag. Är så ledsen för din skulle och sänder alla stykrekramar och tankar jag har till dig även om det inte kommer hjälpa dig i den sorg du nu måste gå igenom. Finns verkligen ingenting att säga förutom Vila i frid vackra Dorado
Kramar från Therese
http://www.srpre.com
Maria
25 februari 2011 22:01
Hej Nina,
Jag vill bra säga att jag är hemskt lessen att du har fátt ta bort din fina häst. Det känns fruktansvärt nu men sen kommer du känna en lättnad att det är över och att du har gjort det rätta.
Varma hälsningar
Maria, Mallorca
Nina
25 februari 2011 22:59
Tack för alla fantastiska bloggkommentarer. Blir otroligt rörd av alla vänliga människor som finns där ute. Visste inte att så många följt mig och Dorado. Ni som funnits med hela vägen vet hur jag svävat mellan hopp och förtvivlan. Den dagen jag var tvungen att inse att hoppet var ute var en fruktansvärd dag. Idag har det dock gått bra. Allt gick lugnt och stilla. Dorado somnade snabbt. Nu är det bara min egen sorgebearbetning kvar. Tårarna rinner så fort jag är ensam men det måste väl få vara så ett tag.
Kram på er mina vänner.
Nina
26 februari 2011 18:03
Tack! Blir skönt att komma hem till Norrland.
jossan
26 februari 2011 15:36
du får behålla alla fina minnen och se till att han inte kunnat få en bättre matte.
kram
Lejonhjarta
26 september 2011 15:54
Shit... jag brukar inte vara blödig av mig och bryr mig egentligen väldigt lite om hästar. Men jag läste inlägget och gissa vad... jag fick svälja hårt och kände hur ögonen vattnades. Fint skrivet och jag kunde leva mig in i er relation och känna smärtan du hade i februari genom ditt inlägg. Fortsätt skriva!
Nina
26 september 2011 20:47
Tack! Det var väldigt snällt sagt :)