Jag hade stalljour i lördags. Det var riktigt jobbigt att komma ut till stallet. Dorados box ekade tom. Jag ville bara gråta men bet ihop och gjorde det jag skulle. Fodrade och tog in hästarna. Jag skruvade ner Dorados skylt, rengjorde och plockade ihop alla hans grejor. På något konstigt sätt så kändes det skönt. Nu vet jag att jag inte behöver åka dit bara för att göra det. Jag har nästa stalljour i mitten av april. Det är nog det värsta med att ha kvar stallplatsen. Att måsta åka tillbaka fast man inte har någon egen häst på plats. Det blir så påtagligt att jag är hästlös.

I fredags gick allting bra. Eller jag vet inte hur jag egentligen ska formulera mig. Resan dit var jobbig för Dorado. Vi fick krypa i 60 kilometer i timmen efter E18. Han hade svårt att stå i vagnen. När vi lastade ur och kom in i stallet så andades han ut och jag också för den delen. Det är jobbigt att köra en häst som står ostadigt. Väl på plats så blev vi väl omhändertagna. De var så mån om att jag skulle få en bra sista upplevelse med Dorado. Veterinären var så mjuk och förklarade allt för mig.

När de satt kanylen i halsen på honom så fick jag leda honom till akutstallet. Där fick han en box samt en krubba full med betfor och müsli. Lyckan var total :) Jag strök Dorado och sa ett sista farväl innan jag fick lämna stallet. Tårarna strömmade nedför kinderna och det var skönt att ha storasyster vid min sida.

När veterinären kom för att tala om för mig att Dorado var död så kände jag en lättnad. Det var sorgligt och hemskt på alla sätt men jag visste i mitt hjärta att jag gjort rätt. Det hade gått fort. Han hade inte kämpat, han bara somnade.

Eftersom jag valde att inte se Dorado efteråt så kunde jag åka hem när allt var klart. Kändes konstigt att åka hem med tom transport och jag undrar om jag än idag egentligen har förstått att Dorado är död. Jag tror inte det.