Jag hade stalljour i lördags. Det var riktigt jobbigt att komma ut till stallet. Dorados box ekade tom. Jag ville bara gråta men bet ihop och gjorde det jag skulle. Fodrade och tog in hästarna. Jag skruvade ner Dorados skylt, rengjorde och plockade ihop alla hans grejor. På något konstigt sätt så kändes det skönt. Nu vet jag att jag inte behöver åka dit bara för att göra det. Jag har nästa stalljour i mitten av april. Det är nog det värsta med att ha kvar stallplatsen. Att måsta åka tillbaka fast man inte har någon egen häst på plats. Det blir så påtagligt att jag är hästlös.
I fredags gick allting bra. Eller jag vet inte hur jag egentligen ska formulera mig. Resan dit var jobbig för Dorado. Vi fick krypa i 60 kilometer i timmen efter E18. Han hade svårt att stå i vagnen. När vi lastade ur och kom in i stallet så andades han ut och jag också för den delen. Det är jobbigt att köra en häst som står ostadigt. Väl på plats så blev vi väl omhändertagna. De var så mån om att jag skulle få en bra sista upplevelse med Dorado. Veterinären var så mjuk och förklarade allt för mig.
När de satt kanylen i halsen på honom så fick jag leda honom till akutstallet. Där fick han en box samt en krubba full med betfor och müsli. Lyckan var total :) Jag strök Dorado och sa ett sista farväl innan jag fick lämna stallet. Tårarna strömmade nedför kinderna och det var skönt att ha storasyster vid min sida.
När veterinären kom för att tala om för mig att Dorado var död så kände jag en lättnad. Det var sorgligt och hemskt på alla sätt men jag visste i mitt hjärta att jag gjort rätt. Det hade gått fort. Han hade inte kämpat, han bara somnade.
Eftersom jag valde att inte se Dorado efteråt så kunde jag åka hem när allt var klart. Kändes konstigt att åka hem med tom transport och jag undrar om jag än idag egentligen har förstått att Dorado är död. Jag tror inte det.
Annie
28 februari 2011 18:58
halloj vännen!
ibland blir man förvånad att ingen sa Du jag tar din jour!, så tycker jag att en normal person borde resonera, den dag de står där själva vill de nog gärna slippa, speciellt dagen efter. skakar på huvudet åt folk!
Desto bättre att du fick ett bra avslut o att folket där hade empati. det känns bra att läsa.
Det är nog ingen som kräver att du ska fungera normal, inse faktum o rycka upp dej Nina, låt alla känslor intryck o tankar bara bli en del av dej, du behöver inte känna på något speciellt sätt alls. Du e Nina o har Ninas känslor.
ett bra uttryck är att man kan inte förstå fören man gått hundra mil i nån annans skor.
Jag tänkte mycket på dej i dag, hur stark du är o vilket bra liv Dorado haft tack vare dej! det är tyvärr inte alla hästar som har det. heldre ett kort bra liv än ett långt trist o kärleks löst.
Ta nu hand om dej riktigt mycket, mitt bästa recept är en kopp chaitea med kanel o kardemumma kärnor i, det värmer gott som en kram innifrån, gör en kopp o låt dofterna omfamna dej.
kramar Annie o Bandi
Nina
28 februari 2011 20:08
Tack för tipset snälla Annie! Kramar kan man aldrig få för många. Det blir inte så många sådana när man inte har sin stora klumpeduns att lägga armarna om. Men som du säger så har vi haft det bra, Dorado och jag. Kram och tack för dina vänliga ord. De värmer till och med bättre än en kopp chaitea.
Kryddan
28 februari 2011 20:07
Stackars dig. Väldigt okänsligt att ha dig på en stalljour dagen efter att du tog bort din häst!! Det borde stallägaren ha löst på annat sätt.
Kram! Kryddan
Nina
28 februari 2011 20:10
Jag hade inte sagt till att jag inte ville så det är nog mitt eget fel. Jag hade kunnat be om hjälp. Jag är dock så dålig på det :(
Ingela R
1 mars 2011 11:35
Det är det svåraste kapitlet i en älskande djurägares bok. Men är man just en älskande djurägare ser man till vad som är bäst för djuret och inte vad som är bäst för en själv.
Dorado var så vacker och så ung. Men som Annie skrev, han hade det så bra de år han levde med dig. Det finns alldeles för många häststackare som aldrig får uppleva kärlek och omtanke.
Har skrivit det förut i någons blogg men skriver det igen. Min gamla, ståtliga, fantastiskt vackra SUCH Callisto(hund)sprang på elstängslet som utlöste en hjärnblödning så han dog mitt framför mina fötter efter bara ca 5 sekunder. Jag fick en chock och efter några dagars ihållande gråt ringde jag till hans kloka uppfödare och berättade. Hon sade:
"Vilken tur att du gråter över honom, då var han ju älskad och har haft ett bra liv. Så är det inte för alla tyvärr."
Man kan uppfatta sorgen på fler sätt men detta hjälpte mig att tänka mer på allt vad Callisto gav mig under hans liv.
Det är bra att släppa ut sorgen. Gråten läker sakta men säkert i sorgearbetet. För det är ett arbete. Vi ska inte vara rädda för det.
Utan sorg finns ingen glädje!
Glädjen kommer tillbaka till dig, kanske i form av en ny häst så småningom.
Tänker på dig.
Nina
1 mars 2011 15:21
Tack för dina kloka ord! Du har helt rätt.
Ann-Britt
1 mars 2011 19:41
Jag kan bara instämma med vad de andra kloka kommenterarna sagt.
Låt detta ha sin tid och gråt när du behöver. Det är klart att du kommer att känna saknad en lång tid. Så är det när man mister en älskad vän.
Stor kram från Skåne.
http://www.gustavsborgpre.bloggplatsen.se
Nina
1 mars 2011 21:39
Tack! Hälsa Lilla B och krama om honom från mig.