Efter att ha varit den som haft lägst rang i hagen så tycker nog Dorado att det är skönt att komma hem och basa över de andra igen. Pojkarna sprang fram, gnäggade och luktade på honom. De var så glada att se honom. När Dorado fick syn på stona och de fick syn på honom sprang de mot varandra och gnäggade. Han var så lycklig över att få se sina brudar igen.

Nu blir det vila och återhämtning i några dagar. Han får sova inne på nätterna så han snabbare hinner ta igen sig efter den långa resan.

Nu är vi tillbaka i Västerås. Kändes märkligt att det är så mörkt på natten. Kommer nog aldrig vänja mig vid mörkret. Det känns mörkt på vintern också. Sörlänningarna påstår att det är mörkare i norrland. Det håller jag inte med om. Vi har minst en meter snö, vilket gör att kvällarna blir ljusare, snön lyser upp, speciellt om månen är framme. Här är sällan snö, inte så pass att den reflekterar och bär upp månljuset.

Resan tillbaka gick riktigt bra. Vi hade tur med vädret, när vi passerat Piteå försvann solen och det började regna. Det blåste dock ordentilgt vilket inte var toppen. Fick sällskap med mig hela vägen eftersom jag fick med mig en fripassagerare, min syster Milla. Mamma och pappa följde med till Ö-vik. Pappa körde hela vägen dit och sedan lastade vi om transporten till Audin. Vi sa hej då till våra föräldrar, det är alltid jobbigt. Speciellt denna gång, var inte så sugen på att åka tillbaka.

När vi åkte nedför Skulebacken fick vinden tag i transporten, hela ekipaget började att kränga. Trodde aldrig att jag skulle klara situationen. Bad Milla hålla i sig för jag reder inte upp detta. Stampade på bromsen. Långtradaren som kört kloss i ändan på oss och som förmodligen var en bidragande orsak till att bilen och vagnen började kränga började även den att ta ett ordentligt avstånd ifrån oss. Och det var tur, vill inte ens tänka mig hur illa allt kunnat gå. Om vagnen gått ikull så hade han aldrig hunnit få stopp, han hade plöjt rätt in i oss. Fy.

När jag fått jag dock ordning på ekipaget och kröp vi nedför backen. Mitt hjärta dunkade, jag var helt svettig och ville bara stanna för att kolla att Dorado var ok. Det var han.

Det är dock inte allra lättast att ha med sig en gravid kvinna i bilen. Hon måste pissa hela tiden. Men om man bara har nog med godis, bra musik och ett gott humör så fixar man även det lilla störningsmomentet.

Framme vid Högakustenbron blåste det ordentligt. Vimplarna stod rätt ut och jag tog även denna gång in farten ordentligt. Förklarade för Milla vad jag tänkt förra gången jag passerade. Hon vet hur höjdrädd jag är och höll sig tyst medan jag kröp förbi mitt värsta hinder på vägen hem. Även denna gång gick det bra och jag började pusta ut. Nu var det bara stampa på gasen ner till Sundsvall.

Vi äntligen började nå gränsen mellan norr och söder började hungern tillta. Vi stannade i Iggesund och pinkade. Där kom vi överens om att köra mot Gävle och försöka käka då. Hu, vad långt det kändes. Vi fick tillslut panik och svängde in på Hakke gård, där käkade vi köttfärssås och spagetti. Nemo var nöjd, han fick smaka. Dorado tuggade på sitt hö och drack sitt vatten. Kan inte säga det nog många gånger, men Dorado är världens mest coola häst. Han är en dröm att ha med sig på semester :)

Väl hemma, trötta men glada, halmade vi snabbt Dorados box, lastade honom ur vagnen och gav honom rikligt med hö och vatten. Han var supernöjd och det var vi med. Jag parkerade vagnen men brydde mig inte om att tömma den. Det fick vara tills i morgon.

Vi begav oss mot Hemdal, lämnade av Milla innan jag åkte vidare mot Malmaberg. Nu sitter jag här, med splittrade känslor om att vara hemma. Det har i alla fall varit en toppensemester, vilket kanonväder. Har varit i norr i fem veckor och det har regnat en gång. Det var dock på natten så det kan knappt räknas.

Nu ska jag söka reda på min tandborste och borsta tänderna.

Sov gott!