Kan inte säga det nog många gånger. Tog mig en morgontur idag. Har gjort det nästan varje dag den senaste veckan, det är så skönt att vara igång tidigt. Hinner fixa stallet innan någon annan i min närhet ens hunnit vakna. Sen har jag hela dagen över till annat som att sola, bada och bara slappa ;)

Red bort mot Hjälmesta idag. Hade lagt upp mitt pass i huvudet och skrittade bort till ängarna. Det verkade inte vara klippt på ett tag men helt ok i alla fall. Kortade upp tyglarna och förväntade mig få höra det så välkända ivriga klapprandet från Dorados tänder. Men det var lika tyst som omgivningen runt omkring oss. Jag kunde tydligt i min hand känna hur han riktigt sög i bettet. Ett lyckorus gick genom kroppen. Härligt! Passade på att njuta av det innan jag manade på honom i trav. Lyckades fånga upp och få igång bakdelen på en gång. Dorado var lång och låg, precis som jag ville att han skulle vara. Han hade fortfarande kvar suget i bettet och jag tänkte på den lilla fågelungen i min hand, ville inte störa den. Det är en sån känsla att rida på ängarna där Dorado mest sprungit runt som en yr höna och inte fattat mycket av vad jag begärt av honom, till att nu trava på i ett bra tempo, lugnt huvud och därmed en helt harmonisk häst. Blir så stolt! Vilken tur att det var just jag som fick lilla Dorado. Tycker så mycket om honom.

Det mjuka underlaget känns underbart under Dorados hovar och jag låter honom länga steget ytterligare, han lyckas med det utan rusa eller trippa.

Plötsligt flyger en fågel ut ur en buske precis framför oss. Dorado blir lika förvånad som jag och kastar sig åt sidan. Jag tappar stigbygeln och den smäller in i magen på Dorado. Han kastar sig rätt upp i luften och när han landar kommer returen. Hör hur han trampar på sig själv och ser i ögonvrån hur skon som jag haft så problem att få fast, kastas iväg och landar mitt på ängen. I det långa gräset som inte är klippt på hela sommaren dessutom. Vi står som två fån och stirrar ut över ängarna, jag tittar på där skon kan tänkas ha landat och Dorado väntar på fler spöken. Suck.

Bestämmer mig för att inte leta reda på skon. Han verkar dock kunna gå på det mjuka underlaget utan att ömma så jag rider klart. Det var tur. Vi hann få tillbaka känslan, mjukheten och harmonin innan vi gick hem igen.

Marias ord om att jag inte sitter på ett halvblod finns i färskt minne i bakhuvudet. Måste komma ihåg det, måste vara snabbare i tanken och kroppen, hinna och framför allt; våga möta upp honom. Hela tiden tänka unghäst. Det är inte så svårt egentigen, har ju gjort detta förut med Casper. Han var dock inte lika kvick och känslig som Dorado. Men i grunden är det samma.