Jag brukar drömma mig bort, tillbaka till Thailand och mitt livs resa. Jag kommer fortfarande ihåg när jag satt på bussen ut till Arlanda. Tracy Chapman strömmade ur MP3 spelaren och jag var så upprymd.

She's got her ticket
I think she's gonna use it
I think she going to fly away
No one should try and stop her
Persuade her with their power
She says that her mind is made

Why not leave why not
Go away
Too much hatred
Corruption and greed
Give your life
And invariably they leave you with
Nothing

Young girl ain't got no chances
No roots to keep her strong
She's shed all pretenses
That someday she'll belong
Some folks call her a runaway
A failure in the race
But she knows where her ticket takes her
She will find her place in the sun

Musiken kändes inte lika stark mot slutet av låten. Det var just då det gick upp för mig att jag faktiskt var på väg till Thailand, helt ensam. Jag började starkt att ifrågasätta mitt beslut om att boka resan. Jag messade Irmeli att jag ångrat mig, jag kommer hem igen. Hon svarade mig att det inte finns på kartan.

Väl framme på Arlanda checkade jag i alla fall in bagaget och tänkte att "nu finns det ingen återvändo". Gick iväg till gaten och satte mig på en soffa för att vänta på flyget. Klockan närmade sig tolv och jag var riktigt trött.

Efter sex timmars flygresa mellanlandade vi i Sharjah. När jag tittade ut genom fönstret kunde jag se ett helt gäng dromedarer som låg på andra sidan staketet vid landningbanan. Såg lite komiskt ut.

När jag äntligen landade i Phuket upptäckte jag att jag verkade vara den enda som reste ensam. Kände mig lite övergiven. Detta kom att visa sig att jag inte behövde bekymra mig för. Inte det minsta. Jag träffade så många helt underbara människor från alla världens länder. Den jag umgicks mest med var Ken, vi bodde på samma hotell och träffades nästan varje dag. Han reste också ensam.

Middag i paradiset (Krabi)

Jag hade nya äventyr och nya aktiviteter varje dag. Allt var så spännande och totalt kravlöst. Jag gjorde det som föll mig in för just den dagen. Jag älskade det underbara klimatet, den vackra naturen de fantastiska människorna och alla de upplevelser jag blev serverad dag in och dag ut. Vissa dagar hade jag besökt så många underbara ställen att det var svårt att hålla isär dem.

Jag kommer ihåg hur det var att rida elefant genom djungeln. Att sitta på dess nacke och styra genom att peta på öronen med fötterna. Jag kommer ihåg ljudet av vågorna från havet som slog in mot land. Jag kommer ihåg alla vackra och färgglada fiskar. Alla solnedgångar och alla promenader jag tagit. Varje dag slogs jag av hur vackert det var. Jag önskade att jag kunde stanna för evigt. Jag minns de förvånade uttrycken när jag sa att jag reste ensam. Jag minns även hur människorna i Thailand tog hand om mig, hur de välkomnade mig. De ville höra allt, ville veta varför jag reste ensam. De ville veta hur mina föräldrar fostrat mig till att bli en så stark och självständig individ. Jag minns hur det var att paddla, att se alla fantastiska grottor. Jag kommer ihåg de ilskna aporna. Jag kommer ihåg den skräckblandade upplevelsen av att forsränna. Hur det kändes att gå vilse i djungeln och vilken kick det gav att springa efter en arg varan. Att följa den ut i djungeln bara för att få ta en bild. Någon bild fick jag dock inte, fick bara en suddig bild på stigen där vi träffades. Min puls var skyhög och adrenalinet flödade.

Mitt uppe i alltihopa bestämde jag mig för att rida. Jag bestämde mig för att åka ut till ett stall. Jag betalade en kille för att få låna hans ena häst. Han skruvade på sig och gick med på det ifall jag gjorde ett ridprov. Antar att jag klarade 

provet eftersom jag fick hänga med. Hästen jag fick låna var nog en av de segare hästarna jag varit med om. När vi red längs den oändligt långa stranden så rörde sig hela marken av alla de miljarder krabbor som sprang runt där. Solskenet byttes plötsligt ut mot ösregn och regnet fyllde mina stövlar med vatten. Vi tog långa galopper med hästarna och när det verkade bli hemväg ökade min kuse farten. Jisses, vad snabb han var :)

Sun och jag, Chalong Bay. Ser inte riktigt klok ut i den lånade ridutrustningen.

Lite naturbilder.

Min resa fick dock ett lite mindre trevligt avslut. Som de flesta turister så åkte jag på någon skum magåkomma. Vad jag dock inte visste var att jag skulle få dras med den så länge. Om jag inte gjort denna resa så hade jag inte blivit sjuk. Om jag inte blivit sjuk så hade jag förmodligen fortsatt att resa eftersom jag fått blodad tand för att upptäcka nya ställen och av att se världen. Jag hade åkt hem från denna resa och direkt börjat spara till nästa. Nu blev det inte så.

Jag var sjuk under en lång tid efter att jag kommit hem. Blev rastlös och visste inte vad jag skulle göra. Min plan för framtiden hade varit att vara hemma i Sverige så lite som möjligt. Jag var tvungen att tänka om.

Jag hade redan när jag avlivade Casper, min vackra bländvita häst bestämt mig för att aldrig köpa någon ny. Han var min vän och han skulle aldrig gå att ersätta. Men när framtiden känns lite oviss så faller man lätt tillbaka till det gamla, trygga och hemtama. Man vill gärna gå tillbaka och göra någonting som man kan.

Det var mamma som hittade Dorado på nätet. Hon visste att jag länge drömt om de vackra PRE hästarna men att jag aldrig skulle betala de massor med pengar som de kostar. Mest för att det är så lätt att det händer någonting och då står man där utan varken pengar eller häst. Men så fungerar det mesta i livet, man måste våga chansa lite för att kunna leva lite. Dorado hade dock en bra prislapp runt sin hals. Från den första bilden som jag såg på honom så bestämde jag mig på en gång, han skulle jag bara ha. Kosta vad det kosta vill. Jag kontaktade Sara på Pepino PRE och köpet gick snabbt. Dorado kom till Sverige i december men jag hade honom inte hos mig här i Västerås förrän i mars.

Nu tänker jag ofta på vilken tur jag egentligen hade. För tänk om, tänk om jag inte blivit sjuk. Då hade jag aldrig haft denna vackra, genomsnälla drömhäst vid min sida. Han hjälper mig genom vardagen och jag gör vad som helst för honom. Även om jag mår skit när jag åker till stallet och känner att jag har så ont att jag inte orkar så åker jag. Jag skulle aldrig svika mitt ansvar eller Dorados förtroende. När jag väl är där så känner jag mig som den mest friska människan i hela världen. Det finns inget ont och inga mediciner. Jag behöver bara titta på min vinstlott och stryka honom över mulen så vet jag vart jag hör hemma.

Jag  har inte ångrat mitt köp en enda gång. Dorado och jag ska alltid vara ett team.

Resa kommer jag garanterat att göra, någon gång i framtiden. Kanske inte kräver lika mycket äventyr som jag gjorde då, men solen den älskar jag ännu :)