Var in på Kryddans blogg idag. Hon hade lagt in en länk till olika stjärntecken. Läste mitt och konstaterade att det är jag =) Gå gärna in på hennes blogg och kolla in ditt stjärntecken. Skyndade mig att kolla vilket datum Dorado är född och vi verkar vara lika tjurskalliga båda två =) Han är också vädur. Dorado är född 2:a april och jag den 6:e. 

Stjärntecken vädur

Är du född i vädurens stjärntecken? Då är du förmodligen en utåtriktad och mycket energisk person. Du är ivrig och engagerad, har mycket och starka åsikter – som du gärna uttrycker. Väduren är ingen kappvändare, nej de står för sin åsikt och säger vad de tycker, gärna rakt ut, må så vara om det får en och annan att känna sig obekväm.

En vädur kan vara lite excentrisk, man kommer ihåg dem för att de är så speciella. De blir uttråkade om vardagen rullar på i samma stil som den alltid gjort, nej, vädurar behöver förändring för att inte stagnera. Då slocknar deras eld.

Väduren är en risktagare, ”better safe than sorry” verkar inte vara deras motto. De är kända för att alltid ha en massa projekt på gång, givetvis är de själva ledaren över dessa projekt. En positiv sida hos vädurar är att de är otroligt aktiva och tar initiativ till roliga saker, det negativa är att de ofta är alltför ofokuserade och saknar tålamod. Det ska gå snabbt och de förväntar sig att resultatet ska bli precis som de tänkt sig eftersom vädurar tycker om kontroll.

Väduren är tuff och orädd, ställer sig gärna upp och hävdar sig även om det skulle innebära att de får hela världen emot sig. Det finns inga gråzoner för dessa individer utan känslorna är ofta starka och definierade. De tycker om att leda andra människor och kan upplevas som lite ”bossiga”. Vädurar kan ha problem med att se sig själva i underordnad ställning och hatar att komma på andra plats. De vill vara vinnare – helst på mer än ett område!

Idag fick alla hästar gå ut när de ätit. Alla utom jag. Det visade sig att jag skulle få komma ut på en ridtur. Det kändes helt ok att få röra sig på morgonkvisten. Då går tiden lite snabbare tills lunchgrinden öppnas och lunchen serveras. Om man inte rider på morgonen så kan de timmarna kännas som en evighet. Kan nog säga att det bästa med helgerna är att då är ofta min Amiga igång på morgonen. Hon verkar aldrig vara trött på morgonen. Tror hon går och lägger sig supertidigt på kvällen.

När hon äntligen behagade dyka upp så körde hon inte röda faran. Jag har inte sett den sedan den åkte snålskjuts på bergningsbilen. Konstigt. Nu kom i alla fall Amiga med en liten silverfärgad bil. Haha, den kommer aldrig orka dra mitt hus när vi ska ut och åka. Oj, tänk om jag aldrig får komma med då. Hon kanske åker ensam iväg till Norrland och jag får vara här helt själv i sex veckor. Hu, hemska tanke. Nä, jag vet ju att hon aldrig skulle göra så, hon skulle aldrig lämna mig. Jag är hennes allt. Jag får nog åka lastbil eller något.

Idag tog hon god tid på sig att göra mig iordning för ridturen. Hon borstade ordentligt, flätade manen och putsade mina hovar. Det är så skönt att bli flätad, att få bort luggen ur ögonen. Samtidigt är det lite läskigt för plötsligt blir det så ljust och jag kan se allt som rör sig när vi rider.

När Amiga hoppade upp så stod jag alldeles blickstilla. Hon har lärt mig att man måste göra det. Hon blev lite tjurig en gång när jag sprang iväg...det var dock superlänge sedan. Hon hade visst inte hunnit hoppa upp, var bara halvvägs när jag blev alltför ivrig och galopperade iväg. Hon var superläskig då, för hon hoppade inte av, hon liksom hängde med men hon satt inte på ryggen. Hon vägrade släppa foten ur stigbygeln. Sedan när jag bestämde mig för att stanna så var hon helt blodig på ryggen och armarna. Hu, så hon såg ut. Fattar inte varför hon gjorde så. Det enklaste hade trots allt varit att hoppa upp ordentligt och sedan bara hängt med. Jag har många gånger märkt att de där människorna inte riktigt tänker som vi hästar.

När hon hoppade upp idag och lät mig skritta iväg så styrde hon åt fel håll. Hon är lite konstig ibland. Men lydig som jag är gjorde som jag blev tillsagd och trampade på åt det hållet jag blev beordrad. Plötsligt befann jag mig på grannens gård. Spännande! Kollade på alla som bor där och skrittade sedan förbi alla hagarna. När vi skrittat en bit till efter vägen så kom vi till nästa hus. Kände inte alls igen mig. Men det brydde jag mig inte om, det är så otroligt kul med nya vägar. Tittar mig omkring. Det är så otroligt vackert. Ängar så långt ögat når. Känns nästan som att jag kan se hela vägen till Ulrikas jobb borta på Strömsholm. Jag tror inte hon jobbar på något trevligt ställe. Djurkliniken heter det. Har något minne om att jag varit på en sådan, djurklinik förut. Det var då jag blev valack.

Amiga manar på mig och jag får trava. Härligt! Vi travar hela vägen fram till ett ställe där det luktar starkt. Tror det är griskiss. *fniss* Hon styr in mig på en väg som inte är plogad lika mycket. Hon manar på mig och jag får galoppera. Jippi! Kastar mig iväg och det bara ryker snö efter mig. Amiga följer bra med händerna, hon ger mig ett jämnt och bra stöd i tygeln. Jag hoppar över en liten snödriva men missbedömer avståndet. Snubblar och faller handlöst. Känner mulen dras mot den kalla snön. Amiga håller balansen och lyckas balansera upp mig också. Vi lyckas tillsammans att komma upp på rätt köl. Puh!

När vi vänder om hemåt igen så njuter jag av det välskottade underlaget. Länger traven lite trots att jag känner mig lite trött. Tar stöd i tygeln och får snälla ord som respons. Jag gillar när Amiga säger snälla ord till mig, det känns enda in i hjärtat.

Hemma på gården hoppar Amiga av och stryker mig över mulen. Hon tittar ordentligt på den. Känner att den är lite öm efter att jag dragit den i backen. Men när hon böjer sig fram och trycker sina läppar mot den så går det över på en sekund.