Tog ut Cielo först denna morgon. Longerade honom på ridbanan några minuter men eftersom en del av den inte var skottad så fick han plumsa i snön. Han tyckte det var det enda roliga med att snurra runt i linan.

Bestämde mig för att ta ut Libero på lina uppe på gården. När han värmt upp och börjat slappna av lite så kom pappa. Han stirrade på bilen som kom uppför backen och spände sig lite. Eftersom pappa kom så skuttade lilla Isak ut på gården som på beställning. Han sprang tvärs över gården och Libero hängde på. Han spände upp sig och stirrade på Isak när han for upp i snöhögen i full fart. Han stirrade ännu mer när han körde superman nedför backen. Pappa gick in och ut kom i stället både Nemo och Henrik. Isak var i sitt esse och hästen flashade runt i linan. Jag lät honom hållas och efter ett långt tag slappnade han av igen. Jag skyndade mig att avsluta eftersom jag hörde att pappa startade skotern i uthuset. Han var svettig som få men inte det minsta spänd. Bra miljöträning för nipprig häst.

På eftermiddagen kom Emme på besök. Hon fick borsta och sitta på Libero. Lyckligare än lilla Emilia var då kan man inte bli. Hon har verkligen blivit den hästtjej som jag alltid drömt om att hon ska bli. Älskade Emme. Nu har även Isak blivit lite sugen och vill prova att sitta. Han frågade lite försiktigt nu i kväll och jag kände hur glad jag blev. Självklart ska gossen också få prova!

För några veckor sedan landade Pisa-undersökningen på varje rektors bord. Den spreds snabbt i pressen, bland lärare och föräldrar. De urusla resultat som Sverige presenterade fick politiker, föräldrar och skolledning att hissna. Det är här mitt inlägg börjar, vart det slutar vet jag inte ännu.

Jag har inte bekymrat mig ett dyft över dessa resultat eftersom jag vet att det de svenska eleverna är bra på är inte mätbart. Och är det så att vi kan mäta det som barn och ungdomar gör i skolan så är vi, enligt mig, helt fel ute. Dessa siffror är egentligen bara till för att politikerna ska kunna slå sig för bröstet och se hur bra det gjort sitt jobb. De vill gärna se att de försett den svenska skolan med massvis av resurser, att de bidrar med att ge miljarder och åter miljarder till material, materiel samt annat matnyttigt och att de betalar skyhöga löner till lärarna. Nu vet tyvärr alla som har lite insyn i skolans värld att så är inte fallet. Det är i alla fall någonting som föräldrar till barn med svårigheter fått bli varse om.

Den svenska skolan ska inte, enligt mig, vara bra på att presentera siffror och statistik. Det vi behöver bli ännu bättre på är det vi redan är bra på. Vi måste fortsätta att utbilda våra barn och ungdomar att arbeta både praktiskt och teoretiskt. Vi behöver fortsätta utbilda våra barn och ungdomar till att våga kritiskt granska, våga tänka utanför ramarna, våga reflektera i stället för att rabbla fakta, våga analysera och ta ställning. Vi vill att de ska lära sig ansvar, för med ansvar kommer trygghet och självförtroende. För det är väl det vi vill? Skapa trygga, stabila och tänkande ungdomar som kan, vill och vågar ta sig ann sin framtid. Ungdomar som vet gränser och som tillåter sig själva att vara starka och trygga individer. Detta är någonting som skolan jobbar med, hela tiden. Att ge samhället ungdomar som kan arbeta med andra, ungdomar som är empatiska och rädda om sig, ungdomar som vågar tro på sig själva och sin förmåga.

Att allt dåligt som händer i skolan är lärarnas fel kan jag tyvärr inte hålla med om. Självklart har läraren ansvar för studieresultat och allt vad detta innebär med föräldrakontakter och olika strategier. Jag har år ut och år in sett engagerade lärare som gör nästan vad som helst för att få ett enda barn att våga ta ett steg högre på den berömda betygsstegen. De kämpar och sliter. De provar olika sätt att undervisa för att anpassa så alla någon gång ska få jobba på det sätt som passar dem bäst. De gör sitt yttersta för att barnen och ungdomarna ska älska, eller i alla fall gilla att lösa just den uppgift som de fått presenterat åt sig. Lärarna räcker till, enligt mig, det skolan däremot skulle behöva är lite space. Låt varje rektor tillsammans med sin personalstyrka skapa den skola som passar just för den kommunen. Anställ driftiga ledare. Ledare som kan, vill och vågar. Ledare som har en vision och som vågar stå för den.

Denna vecka fullkomligt rusar fram. Hinner inte riktigt med. I tisdags hämtade vi Emme och Milla på Kallax. Älskade, underbara Emme. Har saknat henne så mycket att jag inte finner ord. Hon fyller verkligen mitt hjärta när jag ser henne. När jag sitter ner och pratar med henne så slår det mig, varje gång, hur lik hon är just mig i sättet. Hon är minsann lika rapp. När vi satt på Korvgubben och käkade så fick jag höra många sanningar. Fick bland annat veta att hennes mamma och pappa har telefonnumret till Tomten. Självklart frågade hon mig om jag har det och självklart svarade jag...ja.
-Nina, skulle du kunna ringa till Tomten och tala om för honom hur snäll jag varit.
-Har du varit det då?
-Jag kanske har varit lite busig, ibland.
-Ja, men det får man vara. Tomten kan ju inte hinna se allt. Lite bus måste man få göra. Det viktigaste är att man är snäll precis sista dagarna innan julafton.
-Jaha, ja men då kan du ringa till honom.
Barnet tuggade vidare på sin korv och kom då på att hon och mamma fått ett uppdrag av Tomten. Han hade inte tid att fixa julklappen till mig så Emme och Milla fick göra det. Jag sken upp. Jisses, för första gången kommer jag att lyckas ta reda på vad min syster köpt till mig!
-Vad har ni köpt?
Emme skruvade på sig och tittade på sin mamma som säger ett bestämt nej.
-Jag fick inte säga vad det är i paketet.
-Aha, vad synd. Men jag ser ju på dig att du vill.
-Jo, jag vill väldigt gärna säga.
-Nog får du det. Säg nu.
-Nej, Emilia. Man får inte säga, hörs Millas bestämda röst från andra sidan bordet.
-Det är lugnt. Du kan ju säga sedan, när vi är ensamma.
-Nej Emilia, man får inte säga då heller. Det är ju en hemlis.
-Nä, jag får inte säga då heller. Vrider på sig och viskar till mig. Men jag kan säga det när vi är ensamma.
JACKPOTT!

När jag åkte till jobbet i fredags så hände det en rolig sak. Jag satt och väntade på att kunna svänga ut på vägen mot Hedenäset när en Volvo susade förbi. I denna Volvo satt det en liten tomtenisse i barnstolen i baksätet. Jag skrattade högt för mig själv. Han var så söt där han satt och spejade ut över skogarna.

När jag kom till Svanstein så gick jag raka vägen till kyrkan. Årets luciatåg skulle avnjutas. Och det kan jag verkligen säga att jag gjorde. Det var det mest professionella luciatåg jag varit med om! Förskoleklassen var med och de var så söta. Var mäkta imponerad och kände att jag blev ännu mer fylld av julstämning.

Satte alla betyg klart innan jag åkte hem och har därför kunnat njuta av helgen i fulla drag. Idag vräker snön ner och båda pojkarna har fått sig en svängom. Cielo var nöjd och gasade med vagnen. Jag fick hålla i mössan men oj, så roligt det var!

Min kusin kom med resten av vinterns ranson med hö. Passade på att köra in en bal till pojkarna. De stod snällt och väntade medan han körde in med traktorn i hagen. Totalt orädda.

Klev ut från huset för att trampa ner till stallet. Det har kommit över en dm nysnö. Skottade mig fram. Tänkte att jag förbereder för Tore när han kommer med traktorn i morgon. När jag röjt framför alla byggnader skrattade jag för mig själv. Lönt. Kommer komma minst lika mycket till i natt. Snön verkligen vräker ner.

Stampade av skorna och klev in i mitt underbara stall. Pojkarna hälsade mig välkommen. Tog ut Cielo. Skrubbade honom. Mockade och ställde tillbaka honom i boxen. Tog ut Libero. Mockade. Putsade honom ordentligt. Han bara njöt. Båda mina hästar älskar verkligen att rykta sig.

När jag var klar tog jag fram pallen. Ställde den bredvid Libero. Hängde lite på honom. Han reagerade inte och vips så satt jag där. Han var först helt stel men när jag böjde mig fram och gav honom en godis för besväret så slappnade han genast av. Det kostade mig några godisar att få sitta där och jag hoppade upp och av några gånger. Han var tillfreds med övningen. Tyckte nog att det var riktigt roligt.

Tog in honom i boxen och Cielo tittade på mig under luggen. Han såg så nyfiken ut att jag lovade honom att han också skulle få leka samma lek. Tog ut honom och ställde pallen bredvid. Då ville han ha godis. Gav en och hängde sedan över honom. Han stod lugnt och tuggade på sin karamell. Gav honom en till och hängde en gång till. Klappade honom på andra sidan. Han tuggade sin godis. Kastade över benet och precis då var karrat slut så han flyttade sig åt sidan för att kunna få. Gav honom en där jag stod och balanserade med ena benet uppe på ryggen och det andra med bara tåspetsen kvar på pallen. Cielo tuggade på sin nya godis. Lyckades krångla mig ner och lyfte pallen närmare. Gjorde samma sak en gång till och då stod han helt stilla. Avslappnat tuggade han på sin karra. Bestämde mig dock för att leken skulle avslutas här. Det hade trots allt gått över förväntan med min ryggskygga häst som knappt går att sela. Nöjd mamma.

Det har varit runt nollan ute hela dagen. Cielo fick gå ut naken och var sååå nöjd med det. Tog in dem på en gång när jag kom hem eftersom det började snöa. Stora, stora flingor. Riktiga lapphandskar. Jag älskar den snön. Allt blir så dovt och ljust.

Jag har inte känt så här mycket Christmas Spirit sedan jag var liten. Varje dag när jag åker både till och från jobbet så skrålar jag högt till julsångerna på radion. Jag älskar att det kommit så mycket snö och det känns som att jag börjar tro på Tomten igen. För vem har annars gett mig allt jag drömt om? Ett superbra jobb med underbara ungdomar, en helt egen hästgård, två drömhästar och en pojkvän som jag älskar. Allt jag någonsin drömt om. Vad önskar man sig då i julklapp? Känns som att jag redan har allt jag vill ha och behöver. Mitt liv är verkligen på topp. Tror knappast att det kan bli bättre!

Jag är precis klar med alla betyg, trots att de inte behöver vara inne förrän på måndag. Det känns skönt att få hela veckan på sig att varva ner inför jullovet :)

Nu ska jag se julkalendern och sedan gå ut och mysa med/motionera mina klenoder.

Var till Kalix i går för att hämta plankor till staketet. Eftersom Cielo i torsdags lyckades hoppa över även den höjning jag gjort så bestämde jag mig för att höja staketet till två meter. Ett fort med andra ord.

När jag kom hem stod hästarna snällt och åt. Hade med mig min faster som fick skjuts med mig från Kalix. Lämnade av släpvagnen och skjutsade hem henne. Var inte borta mer än max fem minuter. Under de fem minutrarna har mycket hunnit hända. Cielo har förmodligen hoppat över staketet och och traskat iväg. Stackars Libero har förmodligen fått panik och dragit genom staketet.

Det blev en lång kväll. En ångestladdad kväll. En panikartad kväll. En kväll jag aldrig, i hela mitt liv, kommer att glömma.

Började att spåra dem i nysnön. Såg vart Cielo landat när han seglade över staketet. Han måste tagit det från stillastående. Jag spårade dem upp på berget. Ringde pappa. Han hoppade in i bilen för att komma och hjälpa till att spåra. Klockan var strax efter tre när jag började leta. Att jag skulle leta i fyra timmar hade jag inte riktigt räknat med. Att de kan färdats långt förstod jag, eftersom Cielo förmodligen var den som höll täten. Libero lämnar inte gärna gården, knappt stallet och absolut inte hagen om han inte blir superstressad.

Svärmor och svärfar slöt upp. Jag och min svärmor tågade iväg över berget. Vi följde spåren genom skogen och ner efter en väg och upp på gamla järnvägen. Där har de förmodligen blivit desorienterade och tagit av åt fel håll. Vi gick säkert en mil i spåren bakom dem utan resultat. Hela tiden kände jag paniken i kroppen. Ångesten över att jag inte gjorde som jag tänkt, att jag bad min faster vänta medan jag trampade in med hästarna. När jag gjort det skulle jag skjutsat hem henne.

När jag gått minst en mil så kom jag fram till en järnvägsbro. Där vände spåren. Ställde mig och stirrade ner i bäcken. Inga spår, inga hål. Spåren ledde mig i stället tillbaka till gamla stationen. Där slutade de tvärt. Pappa slöt upp och tillsammans försökte vi hitta vart de kan ha svängt av för att pejla åt vilket håll de gått. Helt utan resultat. Vi begav oss mot bilarna. Jag fick skjuts hem för att hämta Mavericken. När jag kom hem så ringde pappa och sa att han åkt efter vägen och där står bilar med varningsblinkersen på. Han åkte dit. Jag kastade mig in i Mavericken och bad en stilla bön om att det skulle vara hästarna och att de skulle vara oskadda. Mavericken har aldrig gått så fort som den gick i går. Väl framme så började jag skrika för mig själv i bilen. Det var bilar, bussar och tunga fordon överallt men jag kunde inte se hästarna. Jag var helt säker på att jag skulle få hämta någonting helt annat än hästtransporten för att få hem dem. Plötsligt såg jag några vita ben skymta förbi i lyktorna på en bil. Kastade mig ut ur Mavericken med grimmor, grimskaft och en bytta med godis. Libero fick syn på mig, höjde huvudet och sprang mot mig. Så glad har jag aldrig sett honom förut. Bestämde mig för att ta fast Cielo först eftersom han inte skulle tveka om att dra iväg på egen hand. Precis när han stack ner huvudet i grimman så trängde sig en buss fram och skrämde honom. Jag blev helt galen, trampar fram till bussen och vrålade till honom. Ville bara gå fram och sparka på bussjäveln. En bilist trängde sig fram och ställde sig tvärs över vägen för att stoppa all trafik från att trycka sig fram. Hästarna fortsatte efter vägen och jag tog Mavericken och åkte efter dem. Plötsligt kom en bil och mötte dem. Då vände de och kom mot mig. Jag stannade och hoppade ur bilen. Fångade lilla C och räckte över grimskaftet till pappa. Gav mig av efter Libero. Såg att han var stressad. Lyckades kasta grimskaftet om halsen på honom och fick snabbt på honom grimman. Runt omkring oss blinkade det från alla bilar. Jag tog en snabb koll och såg att det inte sprutade blod någonstans. Vi tog hästarna med oss, tackade de bilister som vi mötte och hittade en plogad avtagsväg där vi kunde gå undan. Medan vi gick längs vägen körde bussar, bilar och timmerbilar förbi oss. Libero som så länge varit livrädd för fordon går lugnt vid min sida, nära, nära. Vi ställde oss åt sidan och väntade medan svärfar åkte och hämtade hästtransporten. När han kom så gick pojkarna snällt på och vi åkte hem. Väl inne i stallet så gick jag igenom varenda kvadratcentimeter av mina älskade hästar.

Att vara med om någonting sådant här måste vara det absolut värsta en hästägare kan vara med om. Nu när jag själv varit i den situationen så förstår jag plötsligt de artiklar man läser i Ridsport och på nätet. Hästar som rymt/slitit sig och förolyckas. Jag har båda mina hästar i liv och det är tack vare alla hjälpsamma människor. Människor som är van att köra försiktigt eftersom att här i norr vet man aldrig, när det springer en älg över vägen.

Pojkarna blir inne idag medan vi bygger deras fort. Och Cielos hoppträning...den är inställd på obestämd tid.

Men så var icke fallet. Det var en älg med täcke och en stor stjärn i pannan. Aka Cielo. Dryga häst.