Jag fick jobba Libero i nästan en timme på lina innan han kunde lugna sig. Gjorde den ena övningen efter den andra men han var så pigg och glad över att få sprattla runt på en volt så han ångade på i flygande fläng. När han äntligen lugnade ner sig så tänkte jag först avsluta men kom plötsligt på att han skulle få galoppera lite. Dum idé. Libero blir otroligt stressad av att galoppera. Trots att jag bara lät honom galoppera några steg så tar det sedan många, många varv på volten innan hans trav blir normal igen. Samtidigt så måste jag få honom att klara sin gångart. Det är bara att fortsätta träna. Det kommer att bli bättre. Allt blir bättre när man gör det nog många gånger.

När jag öppnade dörrarna till stallet så tittade Cielo chockat på oss. Libero ångade som en hel bastu. Putsade mina pojkar, fyllde hönät och mockade en sista gång inför natten. Sedan tog jag med mig grejorna, släckte och önskade dem en god natt. Å, vad jag älskar mina hästar. Skulle inte byta dem mot allt guld i världen. Det blir man inte lycklig av men hästarna, de gör mig lycklig.

Det är precis vad det blev idag. Bestämde mig för att ta med Cielo på kvällspromenaden. Henrik tog Nemo och jag tog Cielo. Cielo bestämde tempot och när vi kom hem så var vi helt svettiga. Alla, utom Cielo. Han visade vilken vägvinnande skritt han har. Det har inte vi andra.

Har nu fått i mig middag och hunnit vila min mätta mage på soffan. Ska klä på mig och gå ut igen. Libero ska få en longeringsrunda innan kvällsnattning.

I fredags var jag med Mavericken till Bilprovningen. Hade inga förväntningar om att han skulle gå igenom besiktningen, för det gör han aldrig. Men som en klok person skrev till mig på FB; vad gör man inte för att få köra en cool bil. Sant. Mavericken är inte bara cool, han är min vän och när han är ledsen eller har ont så gör det ont i mig också. Denna gång fick jag en rejäl chock när jag kom till besiktningen. Mavericken gick inte igenom, av den "simpla" anledningen att draget var löst. Muttrarna har lossnat. Någonting som inte ska kunna hända. Besiktningsmannen konstaterade att det var rent slarv av bilfirman som monterat draget. Jag blev ledsen i hjärtat eftersom jag vet att det låtit konstigt i säkert ett år och jag har trott att det är hästtransporten som låter. Jo, jag har lagt på hästtransporten på mitt trasiga drag. Däri sitter chocken. Jag har utsatt mina pojkar för livsfara varje gång jag lastat in någon av dem i transporten. Känner mig som världens mest usla hästägare. Att inte fatta att det är någontign fel på bilen och därför utsatt dem för någonting som jag inte ens längre vill tänka på. Många tankar har snurrat i mitt huvud och när jag åkte från bilprovningen var jag helt knäckt. Spyfärdig. Besiktningsmannen var snäll och var bara glad att det gått bra för Brunte. Han ville att jag skulle lämna in bilen där de monterat draget och be dem göra om och göra rätt. Inte lätt eftersom den bilaffären blev kvar i Västerås när jag flyttade.

En sak är jag säker på och det är att jag kommer aldrig mer att köpa en bil på det företaget där jag köpt Mavericken. De säger ifrån sig allt ansvar och hänvisar bara till att draget gick igenom när de besiktade det i Västerås.

Så kan man beskriva att rida lätt. Att rida upp å ner, det är precis vad Emme gjort på knatteridningen idag. Hon har dessutom lyckats byta upp sig och fått en större ponny. Nu är hon snart redo för Libero. Som hon tränat!

Emme försöker få till den perfekta bilden genom att uppmana Guiness att skratta. Han var inte riktigt med på noterna. Älskade Emme.

Det behövs inte mycket för att göra en hästtjej nöjd. Libero mest glad av alla för det. Att stå stilla är liksom hans grej ?

Var på en riktig långtur med Cielo. Han har blivit så duktig på att galoppera med vagn och väljer helst galoppen i långa uppförsbackar. Lugn och rund galopp. Jag körde över bron vid bäcken och den var läskig men när han gått över den en gång så var den inte alls farlig på vägen hem.

Idag passerade vi några hästar i en hage och när jag skulle vända så var han inte alls med. Han började backa. Försökte få fram honom men han bara ökade tempot. Vips så åkte jag och vagnen upp i snödrivan. Tyvärr inte rakt upp så den tippade och jag ramlade ur. Svor en lång harang och tog tag i tömmen. Förklarade att när man smackar så går man framåt. Det kan han fan inte ha missat! Men uppenbarligen har han skolkat den lektionen eftersom han gjorde samma sak en gång till. Då var jag snabb och hoppade av. Nästa gång tar jag med mig pisken. Grr. Unghästar! Det är tur att han är så söt.

Pojkarna har fått gå ut. Jag ska lägga mig på soffan och vila mitt onda ben innan jag tar tag i mockningen.

Cielo fick idag på sig riktiga prylar. Sådana prylar som bara ridhästar får. Oj, vad stolt han blev. Han fick på sig sadel och blingbling träns (från Millhorse så klart). Är man en Millhorse häst så är det klart att man bär deras märke på grejorna när man gör karriär ;)

Han kom snällt med i linan och stolt som en tupp visade han upp sig två varv på volten. Sedan var det dötrist. Det är liksom inge action i det här med ridning. Cielo tycker mycket mer om att springa framför vagnen. Får nog satsa på att lägga på honom lokselen och koppla på släden i stället. Mycket roligare.

Libero fick, även han prova sitt nya träns. Det är egentligen också Cielos men han får låna det. Två stiliga pojkar klädda i Millhorseloggan. Det gillar jag. Man ska vara stolt över sitt ursprung. Libero är inte från Millhorse, han är från Burgos i Spanien. Men han var lika snygg i sitt träns för det :) Han fick komma ut på en ordentlig longeringsrunda. Var ett tag sedan. Först smällde kylan till och sedan blev jag sjuk så pojkarna fick en ofrivillig vila i 10 dagar. Det sätter sig direkt på Liberos hull och han ser inte alls trevlig ut :O

Jag älskar alla meddelanden och bilder jag jag blir matad med på FB. Bilder och meddelanden från jordens alla hörn, allt ifrån Australiens surfvågor till de vackra hästarna i Portugal. Vackra bilder med strålande sol, solbrända kroppar och stooora leenden. Tänk vad det är lätt att längta bort. Önska sig iväg någon helt annan stans. Drömma om fjärran länder, nya äventyr och en vardag som kantas med spänning från morgon till kväll. Att varje dag matas med en ny adrenalinkick. Tänk vad underbart det skulle vara. Vill inte säga som Ferdinand att "jag trivs bättre här". Men ibland stirrar jag mig blind på det livet som är mer spännande. Mer äventyrligt.

Det börjar bli ordning på mitt liv. En stillsam tillvaro har inträtt. Vet inte när jag var med om det sist. Inte en tråkig tillvaro eller förutsägbar tillvaro utan en tillvaro som är trygg. Det är jag inte van med. Jag brukar vara bäst på att leva dag för dag. Nu, helt plötsligt, planerar jag på lång sikt. Jag skriver listor när jag ska handla, jag veckohandlar, lagar min mat, jag strukturerar upp min dag och jag förbereder nästan allt. Har hört att ansvaret kommer med åldern. Är mest rädd för att jag gått och blivit tråkig här i de norrländska skogarna. Jag saknar min syster någonting gruvligt och det är också nytt. Har haft henne så nära mig så länge att det nu känns helt tomt. Jag kan dessutom se att den struktur som Milla har på sin tillvaro, den struktur och ordning som jag hånflinat lite åt, börjar nu att söka sig in i mitt liv. Jag förändras, lever för en lång framtid i stället för att ta dagen som den kommer. Det är skrämmande samtidigt som det känns skönt. Jag har nog kommit hem, på riktigt. Min plats är här. Det stoppar mig dock inte från att se nya saker. Jag har i stället fått någonting att komma hem till. Här finns det alltid någon som saknar mig, längtar efter mig och som älskar mig.