Cielo fick idag på sig riktiga prylar. Sådana prylar som bara ridhästar får. Oj, vad stolt han blev. Han fick på sig sadel och blingbling träns (från Millhorse så klart). Är man en Millhorse häst så är det klart att man bär deras märke på grejorna när man gör karriär ;)

Han kom snällt med i linan och stolt som en tupp visade han upp sig två varv på volten. Sedan var det dötrist. Det är liksom inge action i det här med ridning. Cielo tycker mycket mer om att springa framför vagnen. Får nog satsa på att lägga på honom lokselen och koppla på släden i stället. Mycket roligare.

Libero fick, även han prova sitt nya träns. Det är egentligen också Cielos men han får låna det. Två stiliga pojkar klädda i Millhorseloggan. Det gillar jag. Man ska vara stolt över sitt ursprung. Libero är inte från Millhorse, han är från Burgos i Spanien. Men han var lika snygg i sitt träns för det :) Han fick komma ut på en ordentlig longeringsrunda. Var ett tag sedan. Först smällde kylan till och sedan blev jag sjuk så pojkarna fick en ofrivillig vila i 10 dagar. Det sätter sig direkt på Liberos hull och han ser inte alls trevlig ut :O

Jag älskar alla meddelanden och bilder jag jag blir matad med på FB. Bilder och meddelanden från jordens alla hörn, allt ifrån Australiens surfvågor till de vackra hästarna i Portugal. Vackra bilder med strålande sol, solbrända kroppar och stooora leenden. Tänk vad det är lätt att längta bort. Önska sig iväg någon helt annan stans. Drömma om fjärran länder, nya äventyr och en vardag som kantas med spänning från morgon till kväll. Att varje dag matas med en ny adrenalinkick. Tänk vad underbart det skulle vara. Vill inte säga som Ferdinand att "jag trivs bättre här". Men ibland stirrar jag mig blind på det livet som är mer spännande. Mer äventyrligt.

Det börjar bli ordning på mitt liv. En stillsam tillvaro har inträtt. Vet inte när jag var med om det sist. Inte en tråkig tillvaro eller förutsägbar tillvaro utan en tillvaro som är trygg. Det är jag inte van med. Jag brukar vara bäst på att leva dag för dag. Nu, helt plötsligt, planerar jag på lång sikt. Jag skriver listor när jag ska handla, jag veckohandlar, lagar min mat, jag strukturerar upp min dag och jag förbereder nästan allt. Har hört att ansvaret kommer med åldern. Är mest rädd för att jag gått och blivit tråkig här i de norrländska skogarna. Jag saknar min syster någonting gruvligt och det är också nytt. Har haft henne så nära mig så länge att det nu känns helt tomt. Jag kan dessutom se att den struktur som Milla har på sin tillvaro, den struktur och ordning som jag hånflinat lite åt, börjar nu att söka sig in i mitt liv. Jag förändras, lever för en lång framtid i stället för att ta dagen som den kommer. Det är skrämmande samtidigt som det känns skönt. Jag har nog kommit hem, på riktigt. Min plats är här. Det stoppar mig dock inte från att se nya saker. Jag har i stället fått någonting att komma hem till. Här finns det alltid någon som saknar mig, längtar efter mig och som älskar mig.