Denna exemplariska hund finns i flera utföranden. Här visas yorkie i modell fotpall.

Hugo somnade på bussen i går. Han vaknade när vi nästan var framme på Arlanda och det var tur för mamman sov som en stock!

När vi skulle checka in bagaget hade vi två kilos övervikt och åkte på att packa om. Öppnade väskan, tömde lite prylar som jag kastade in i specialbagagepåsen och skickade dem med bilstolen.

Väl på plats i flygstolen så somnade Hugo. Han vaknade när kaptenen sa att det är dags att landa. Då spottade han ut nappen och började prata. Tio minuter senare så grät han eftersom han inte ville suga på nappen. Är svårt att tryckutjämna då. Jag höll mig lugn och pratade med honom. När vi nästan var nere så somnade han igen.

Han sov i bilen hela vägen hem. Denna morgon har han precis vaknat, sovit till halv tio. Är tufft att vara på semester. Blir helt slut!

Nemo har saknat sin kompis :)

Att vara här så länge har knuffat mig tillbaka i gamla spår. Tillvaron har rullat på och stundtals har det känts som att jag aldrig lämnat Västerås. Då plötsligt slår det mig att jag knuffar en barnvagn och i den vagnen ligger min son som jag har tillsammans med min älskade Henrik. Vi bor på min morfars gård och jag har TVÅ hästar. Jag lever inte längre ett latteliv utan jag lever ett stilla gårdsliv. Ett liv som jag älskar och även om Västerås alltid är en del av mig så är det inte längre min hemstad.

Jag längtar nu hem. Vill ha snö och sol. Inte regn och mulet. Jag vill krypa ner med Henrik på kvällen. Vill att vi tillsammans nattar Hugo. Jag vill rida. Gå ut med Hugo till stallet på morgonen. Jag vill dra in hästdoften i mina näsborrar och känna den bekanta doften. Har hela veckan haft ångest för att komma hem. Jag vet att huset kommer att kännas så tomt. Nu är mormor och morfar borta på riktigt, för evigt. De har sagt sitt adjö och rest vidare tillsammans. Det är vad jag haft ångest för, att gården ska kännas tom och övergiven. Det är mentalt mycket som jag måste ta tag i. Men först måste jag komma hem, landa och förstå att min mormor är borta...

Denna sista dag i Västerås har jag varit med Emme. Vi har tillsammans aktiverat Hugo.

Vi avslutade kvällen i stallet. Hugo tyckte det var superspännande. Han pratade med ponnisarna och studerade ridlektionen noggrant. Mammalycka! Emme klarade av att hålla takt och rida lätt på ponnyn. Det tyckte jag var imponerande.

Oj, vad pigg jag är! Ska leka lite Superman! Ska leka mycke Superman. Tills jag inte orkar hålla upp armen längre!

Hehe, jag skojade bara. Ska leka mer Superman! Jag är inte det minsta trött i armen!

Barbamamma och Barbapappa älskar varandra och får många barn. Undra vad barn är för nåt? Vart kommer de ifrån och vad ska man med dem till? Verkar onödigt.

Sov gott Hugo.

Emme och jag har idag läst Barbapappaböckerna till Kotten. Jisses, det var riktigt bra böcker. Han pratade på och ögonbrynen åkte upp och ner hela tiden. Så spännande var det.

När vi läst klart åkte vi ut till Åsby och käkade lunch. Tittade oss omkring. Köpte två bodys och en mössa till Hugo. Köpte även en ljusslinga till sovrummet. Vi träffade tomten och en ren. Han var ute och körde i det vackra vinterlandskapet.

Resten av eftermiddagen och kvällen var rätt chill. Hugo har vilat, trött kille. Dinglat med fötterna över soffkanten och lekt Superman.

Ska försöka samla mig. Skriva om det svåra. Blicka tillbaka, försöka se bortom det onda.

Älskade mormor. En gång kommer du vara en av dem som jag berättar om för Hugo. Du kommer då att vara en av dem som levt för länge sedan.

Jag ska för honom berätta om djuren som du värnade om. Jag ska berätta om huset och träden som snart kommer blir hans. Jag ska berätta om morfar och min uppväxt tillsammans med er. Jag ska berätta vem du var.

Nu må din frid vila över berget och din stillhet vila över vattnet. Jorden du nu lämnat skall minnas dig och världen du nu kommit till har vunnit dig.

Jag vill att du ska veta att du har så stor del i att forma mig till den jag nu är. Du gjorde min barndom till en saga. En saga som ska berättas om och om igen. Jag ska berätta om barndomens lek och sommarens ljus som aldrig tog slut.

Jag kan ännu minnas hur len din hy var i mina barnahänder. Jag kan ännu höra din mjuka röst och ditt fridfulla nynnande. Jag vill att du ska veta att du är mitt första minne som liten och mitt käraste minne som vuxen. Du är en oförglömlig del av mitt liv. Jag ska minnas varje stund som en gåva och alla våra stunder som en sägen. Jag vet att du kan se mig från din himmel. Jag vet att du vakar över mig och Hugo som den ängel du nu är. Du är och kommer alltid att vara en oförglömlig del av mitt liv.

Skönt att ni äntligen får resa vidare tillsammans, morfar och du. Att även han finner ro.

Vi ses i Nangijala älskade mormor. Jag älskar dig nu och för alltid.

I går var det Irmelis födelsedag. Jag och Hugo hjälpte henne att fira den genom att åka ut till Markan för en fika. Hugo kan gärna tänka sig att åka till Markan fler gånger sa han. Det tycker mamman låter bra.