Ibland känns livet rätt orättvist. Vet inte riktigt hur jag ska börja så jag försöker ta allt i kronologisk ordning för att göra det så enkelt som möjligt. Har så mycket att berätta men jag ska hålla det enkelt och så sakligt som jag kan.

I tisdags när jag skulle hämta in hästarna så stod Cielo vid grinden och väntade. Libero stod längre bort. När jag kom närmare så kände jag på en gång att någonting var galet, riktigt fel. Ökade steget och ropade samtidigt på Libero med lite panik i rösten. Han stod med sitt vänstra bakben hängande och kunde inte ta sig framåt fast han försökte. Jag tog in Cielo och sprang tillbaka ut för att hjälpa Libero. Var helt säker på att benet var av. Tills jag såg hans bakknä. Ledvätskan rann ut mitt framför ögonen på mig. När vi väl kom in så gjorde jag en snabb check och för att hålla mig lugn så ringde jag Anne. Kände mig lugn på ytan men paniken rusade runt i mig. Förstod hur illa det var. När jag pratat lite snabbt med Anne så ringde jag mina föräldrar för att få assistans tills veterinären var på plats. Med fickorna fulla av tamponger och gasbinda sprang jag ner till stallet, vet inte om jag behöver säga att tårarna sprutade. Jag tryckte tampongerna mot såret och lyckades få stopp på läckaget.

När veterinären äntligen kom så kändes det som att jag väntat i evigheter. Tjejen som kom ut kastade en snabb blick på Libero och konstaterade snabbt det jag redan förstått. Att prognosen inte var god. Jag bet ihop fast jag egentligen ville skrika att hon ska fan fixa min häst, att det är därför hon är här! Men jag behövde inte säga någonting. Vi jobbade snabbt och metodiskt och jag fick ett förtroende för hennes kompetens. När jag nu sitter här idag så vet jag att det är hennes förtjänst att Libero nu står i sin box.

Halv två kom jag i säng, halv fyra smög jag ner till stallet för att kolla till min klenod. Min älskade vän. Det han drabbats av var en broddspark. En spark som tagit så illa att det skadat mjukdelar i hans bakknä och punkterat leden som i sin tur infekterats. Redan på kvällen resonerade distriktsveterinären att han skulle akut ner till Strömsholm eftersom de skulle kunna ta emot honom. Jag konstaterade dock att det är 100 mil dit och att hästen inte är i skick att färdas den sträckan. Jag vägrade och bad dem leta reda på en klinik på närmare håll som kunde ta emot oss. Leden spolades grundligt den natten och på morgonen satte de fart med att hitta någon som kunde ta emot oss. Dock utan resultat. Alla hade olika anledningar. Plötsligt fick vi svar från Uleåborg. De kunde söva och lägga min klenod för att behandla honom ordentligt. Jag åkte iväg med honom efter att distriktet varit ut för att medicinera honom. Packade in Hugo i bilen, lastade hästen och lyckades få med mig min granne på färden. Det var så skönt att slippa åka ensam. Klockan tio finsk tid anlände vi till kliniken. Libero fick äta och sova. Tidigt nästa dag startade de undersökningen. Pratade med veterinären och hon skulle höra av sig om röntgen visade några förändringar. Jag bad en stilla bön om att det skulle vara helt. Hon ringde aldrig. Fick dock veta att de röntgat, kollat ultraljud och gjort en mängd andra undersökningar innan de tog in honom på operation och spolade leden.

När jag kom dit var han på uppvaket. Jag fick träffa min stjärna medan jag väntade på veterinären. En tilltufsad Libero var det som mötte mig när boxdörren öppnades. Han verkade glad att se mig och jag var väldigt glad att se honom. Veterinären kom. Hon berättade att allt gått bra men att Libero ännu har många hinder efter vägen innan han är frisk. Jag visste redan. Jag hade koll på hur illa det kan gå. Tankar som jag pressat undan de senaste dagarna, fast jag hela tiden vetat.

Vi fick ta med Libero hem efter att jag fått provspruta alla mediciner. Tre mediciner ska han ha i den kanyl som sitter i halsen och sedan ska han ha penicillin i halsmuskeln. Det gick bra att provspruta och jag har nu gett honom kvällsdosen också. Att få hem sin häst, att få leda in honom i stallet. Att veta att det ännu finns en strimma hopp. Jag ångrar inte att jag tog chansen, för jag vägrar att ge upp min Libero. Nu håller vi alla tummar som finns på att han ska ta sig igenom resten av resan också. Men jag ser ljuset, hoppet. För han klarade sig igenom en lyckad operation. Bättre påskägg än det kunde minsann påskharen inte komma med. De senaste dagarna har dränerat mig. Jag har sprungit runt som i ett vacuum. Kommer inte riktigt ihåg vad som hänt men jag vet att jag bölat, massor och att Hugo världens bästa baby samarbetat på bästa sätt. Men vad gör man inte för att få följa med utomlands? Och så här glad blir vi över att Hugos Libero äntligen är hemma igen.

Cielo har liksom Libero, skött sig utmärkt. Han har klarat sig bra med att vara ensam hemma. Blir så stolt. Libero fick mängder av beröm för sitt goda och stabila uppförande av veterinären. Och Cielo, han har överträffat sig själv i gott uppförande här hemma.