Vi ligger i sängen Hugo och jag. Han sover lite lätt. Jag väntar på att han ska somna ordentligt så jag ska kunna hoppa in i duschen. För det här med att skrubba sig är en lyx som inte alltid är mig förunnad. Har liksom börjat fatta det nu. Det gäller att ha en plan. Vissa dagar kan denna aktivitet ske på dagtid, under övervakning. Då gäller det att placera babyn helt korrekt i dörröppningen för att kunna leka tittut, sjunga eller prata konstant för att göra sig påmind. Om detta inte sker så tar det inte länge innan orkestern skrålar för fullt i dörröppningen. När denna skrubbning sker på kvällstid är det lite lättare. Men, mot förmodan att man fått babyn i säng och att man själv inte är dödstrött och somnar vid läggning samt vaknar vid halv sex på morgonen av att någon nyper en i näsan.

Att gå på toa ensam verkar också vara en onödig lyx. Jag menar vem kan inte vänja sig med att kissa alternativt bajsa med öppen dörr eller med badrummet fullt av nya "inventarier"? Ett stycke baby sittandes i gåstolen samt ett stycke hund som verkar höra ihop med denna baby. Båda stirrandes på en, bara väntar på att man ska bli klar.

Egen tid, det är ett väldigt modernt uttryck. Det existerar inte här hos oss. Vi är alltid tillsammans Hugo och jag. Jag älskar varenda minut av det men ibland ska ni veta att jag också får egen tid. Det är när han sover, då brukar jag stänga dörren om mig. Stänger ute hunden och landar ändan på toastolen. Då sitter jag där, några minuter extra, bara för att jag kan. Det känns så himla lyxigt att kissa i fred och sedan bara kunna sitta där och lyssna på tystnaden. Det ni, "de ä kvalitetstid de".