Surfade runt lite för att kolla tränarutbudet här i Västerås. Det hela slutade med att jag googlade en av mina gamla tränare, Frida. Jag tränade för henne med Casper. Hon var så himla bra. Hon verkar ha helgkurser i Leksand. Ska ringa och prata med dem och kolla om det finns plats för mig och Dorado under mars eller april. Läste att januarikursen var inställd och nästa var i februari. Jag tror dock inte att jag anmäler mig till den eftersom jag inte känner mig så sugen på att åka i tre timmar i snömodd.

Fick Irmeli med mig till stallet idag. Eftersom jag just nu är utan bil så gäller det att vara extra snäll med alla i ens närhet. Jag fick inte bara skjuts ut till stallet, jag fick även hjälp med att fixa lite. Irmeli fixade medan jag var ute och red :) Den fördelningen gillar jag.

Dorado var riktigt på gasen idag också. Han är otroligt pigg men inte omöjlig på något sätt. Det är kul att han vill arbeta. Vi red ut idag. Det är skönt att kunna rida i dagsljus. Hoppas våren kommer snabbt i år. Travade på ordentligt i början och lät honom även galoppera med ett lite högre tempo. Sedan var han nöjd. Då kunde vi snabbt komma till arbete. Me like :)

Vinkade av min fina bil igår. Den fick åka snålskjuts på bärgningsbilen. Det var med ett sorgset öga jag lämnade över nyckeln till killen som bärgade den. Det känns inte roligt att vara utan bil, speciellt med tanke på att jag inte tar mig ut till stallet utan den. Känns extra jävligt att veta att jag lagt ner så otroligt mycket pengar under förra året på att att laga och serva den. Nu håller jag bara tummarna på att försäkringsbolaget inte löser in den. Jag vill verkligen att den ska gå att fixa, gillar min bil. Skulle bli ledsen av att måsta lämna bort den för alltid.

Hej då, Audin!

Kopplade på hästtransporten och skulle backa in den på baksidan av ladan. När jag äntligen fått den att svänga runt så fick jag kärringstopp *grr*. Startade bilen och fortsatte backa. Plötsligt säger det bara "poff" så ryker det under huven. Röken trängde in i bilen och jag fick snabbt skynda mig att kliva ur. Öppnade upp huven och det rök massor. Varken koppling eller växelspak fungerade.

Nu sitter jag här och önskar att jag läst fordonsprogrammet i gymnasiet. Hade verkligen varit till hjälp. Då hade jag i alla fall kunnat säga vad det var som brunnit.

Har fått lämna min bil mitt på gården hos Ulrika och Anders. Hade tur som kunde lifta hem med Ulrika. Nu ska jag duscha av mig all brandlukt och ringa försäkringsbolaget.

SUCK! PUST! STÅNK! STÖN!

Tror bestämt att min PRE har gått och blivit en montéhäst när jag varit i Norrland. Milla och Emilia var ut till stallet och hälsade på idag. De hängde med på promenad när vi red ut. Emme sov skönt i vagnen och Dorado höll på att krypa ur skinnet på grund av promenadkompisens tempo.

Till slut var jag tvungen att låta honom trava i hopp om att han skulle kunna samla sig till att skritta utan att hacka i bettet. Manade på honom att trava. Dorado feltolkade signalen och kastade sig iväg i galopp. När jag tog in honom så började han hoppa på stället. Han fattade inte varför han inte kunde få springa och springa snabbt! Manade på honom igen. Han förstod fortfarande inte att han skulle trava. Han kastade sig iväg i galopp ännu en gång. Tog in honom igen. På tredje försöket förstod han äntligen att det var trav jag ville ha. Han surade och konstrade sig lite. Vid det här laget hade jag hunnit bli lite irriterad på min lustiga häst. Manade på honom framåt vilket resulterade i att han kastade sig iväg i värsta traven. Var helt säker på att han skulle trampa av sig alla skor. Men se det gjorde han inte. Han travade på i ett otroligt högt tempo och provade inte att fatta galopp en enda gång. Lät honom trava på och hela tiden tjuvökade han tempot. Till slut trampade han på som värsta montéhästen. Vi kanske får sadla om, Dorado och jag ;)

Efter att han fått trava av sig så kunde han snällt finna sig i att skritta bredvid barnvagnen. Han tränade öppna, sluta och några skänkelvikningar. Hackandet i bettet slutade och han skrittade lugnt på, hela vägen hem. Då blev jag glad igen :)

Kom tillbaka till Västerås runt tolv i natt, Milla hämtade upp mig på busstationen. Det var dimma på Arlanda och lite tumult. Har haft en lite småtaskig dag idag. Allt började med att jag var trött och mina ögon värkte. Det kändes minsann som att jag hade träningsvärk i ögonlocken. De ville helt enkelt inte öppnas. Det ena avlöste det andra under dagen. När jag kom hem från jobbet så stod det en lapp på ytterdörren. Den talade om att det var en stor vattenläcka som drabbade mitt hus. Typiskt. Åkte ut till stallet och fastnade i en lååååååång bilkö. Svor lite för mig själv, men förstod att det inte fanns någonting jag kunde göra.

Hoppade upp på Dorado i hopp om att kunna ta en härlig ridtur. Tji, fick jag för att jag lämnat honom och låtit honom vila i tre dagar på full havregiva. Det var full fart ute på ridbanan. Han samlade sig dock riktigt fort. Blir så stolt över min unghäst. Han håller på att bli stor :)

När jag kom hem packade jag mina grejor och åkte över till Milla för att duscha. Nu har jag träningsvärk i ögonlocken igen och ska kasta in handduken. Måste vila lite.

Sov gott!

Har stigit upp och gjort mig i ordning. Åker norrut idag. Har packat väskan och Nemo håller på att käka frukost. Han är alltid så otroligt sölig på mornarna.

Mamma hämtar upp mig på Kallax. När vi kommer till Kalix så ska jag och Nemo hälsa på mormor och morfar. Det ska bli kul. Blir en snabbvisit, åker tillbaka till Västerås i morgon kväll.

Lilla Dorado får stanna hemma...som vanligt :) Han får komma med till sommaren.

Adios!

Jag brukar drömma mig bort, tillbaka till Thailand och mitt livs resa. Jag kommer fortfarande ihåg när jag satt på bussen ut till Arlanda. Tracy Chapman strömmade ur MP3 spelaren och jag var så upprymd.

She's got her ticket
I think she's gonna use it
I think she going to fly away
No one should try and stop her
Persuade her with their power
She says that her mind is made

Why not leave why not
Go away
Too much hatred
Corruption and greed
Give your life
And invariably they leave you with
Nothing

Young girl ain't got no chances
No roots to keep her strong
She's shed all pretenses
That someday she'll belong
Some folks call her a runaway
A failure in the race
But she knows where her ticket takes her
She will find her place in the sun

Musiken kändes inte lika stark mot slutet av låten. Det var just då det gick upp för mig att jag faktiskt var på väg till Thailand, helt ensam. Jag började starkt att ifrågasätta mitt beslut om att boka resan. Jag messade Irmeli att jag ångrat mig, jag kommer hem igen. Hon svarade mig att det inte finns på kartan.

Väl framme på Arlanda checkade jag i alla fall in bagaget och tänkte att "nu finns det ingen återvändo". Gick iväg till gaten och satte mig på en soffa för att vänta på flyget. Klockan närmade sig tolv och jag var riktigt trött.

Efter sex timmars flygresa mellanlandade vi i Sharjah. När jag tittade ut genom fönstret kunde jag se ett helt gäng dromedarer som låg på andra sidan staketet vid landningbanan. Såg lite komiskt ut.

När jag äntligen landade i Phuket upptäckte jag att jag verkade vara den enda som reste ensam. Kände mig lite övergiven. Detta kom att visa sig att jag inte behövde bekymra mig för. Inte det minsta. Jag träffade så många helt underbara människor från alla världens länder. Den jag umgicks mest med var Ken, vi bodde på samma hotell och träffades nästan varje dag. Han reste också ensam.

Middag i paradiset (Krabi)

Jag hade nya äventyr och nya aktiviteter varje dag. Allt var så spännande och totalt kravlöst. Jag gjorde det som föll mig in för just den dagen. Jag älskade det underbara klimatet, den vackra naturen de fantastiska människorna och alla de upplevelser jag blev serverad dag in och dag ut. Vissa dagar hade jag besökt så många underbara ställen att det var svårt att hålla isär dem.

Jag kommer ihåg hur det var att rida elefant genom djungeln. Att sitta på dess nacke och styra genom att peta på öronen med fötterna. Jag kommer ihåg ljudet av vågorna från havet som slog in mot land. Jag kommer ihåg alla vackra och färgglada fiskar. Alla solnedgångar och alla promenader jag tagit. Varje dag slogs jag av hur vackert det var. Jag önskade att jag kunde stanna för evigt. Jag minns de förvånade uttrycken när jag sa att jag reste ensam. Jag minns även hur människorna i Thailand tog hand om mig, hur de välkomnade mig. De ville höra allt, ville veta varför jag reste ensam. De ville veta hur mina föräldrar fostrat mig till att bli en så stark och självständig individ. Jag minns hur det var att paddla, att se alla fantastiska grottor. Jag kommer ihåg de ilskna aporna. Jag kommer ihåg den skräckblandade upplevelsen av att forsränna. Hur det kändes att gå vilse i djungeln och vilken kick det gav att springa efter en arg varan. Att följa den ut i djungeln bara för att få ta en bild. Någon bild fick jag dock inte, fick bara en suddig bild på stigen där vi träffades. Min puls var skyhög och adrenalinet flödade.

Mitt uppe i alltihopa bestämde jag mig för att rida. Jag bestämde mig för att åka ut till ett stall. Jag betalade en kille för att få låna hans ena häst. Han skruvade på sig och gick med på det ifall jag gjorde ett ridprov. Antar att jag klarade 

provet eftersom jag fick hänga med. Hästen jag fick låna var nog en av de segare hästarna jag varit med om. När vi red längs den oändligt långa stranden så rörde sig hela marken av alla de miljarder krabbor som sprang runt där. Solskenet byttes plötsligt ut mot ösregn och regnet fyllde mina stövlar med vatten. Vi tog långa galopper med hästarna och när det verkade bli hemväg ökade min kuse farten. Jisses, vad snabb han var :)

Sun och jag, Chalong Bay. Ser inte riktigt klok ut i den lånade ridutrustningen.

Lite naturbilder.

Min resa fick dock ett lite mindre trevligt avslut. Som de flesta turister så åkte jag på någon skum magåkomma. Vad jag dock inte visste var att jag skulle få dras med den så länge. Om jag inte gjort denna resa så hade jag inte blivit sjuk. Om jag inte blivit sjuk så hade jag förmodligen fortsatt att resa eftersom jag fått blodad tand för att upptäcka nya ställen och av att se världen. Jag hade åkt hem från denna resa och direkt börjat spara till nästa. Nu blev det inte så.

Jag var sjuk under en lång tid efter att jag kommit hem. Blev rastlös och visste inte vad jag skulle göra. Min plan för framtiden hade varit att vara hemma i Sverige så lite som möjligt. Jag var tvungen att tänka om.

Jag hade redan när jag avlivade Casper, min vackra bländvita häst bestämt mig för att aldrig köpa någon ny. Han var min vän och han skulle aldrig gå att ersätta. Men när framtiden känns lite oviss så faller man lätt tillbaka till det gamla, trygga och hemtama. Man vill gärna gå tillbaka och göra någonting som man kan.

Det var mamma som hittade Dorado på nätet. Hon visste att jag länge drömt om de vackra PRE hästarna men att jag aldrig skulle betala de massor med pengar som de kostar. Mest för att det är så lätt att det händer någonting och då står man där utan varken pengar eller häst. Men så fungerar det mesta i livet, man måste våga chansa lite för att kunna leva lite. Dorado hade dock en bra prislapp runt sin hals. Från den första bilden som jag såg på honom så bestämde jag mig på en gång, han skulle jag bara ha. Kosta vad det kosta vill. Jag kontaktade Sara på Pepino PRE och köpet gick snabbt. Dorado kom till Sverige i december men jag hade honom inte hos mig här i Västerås förrän i mars.

Nu tänker jag ofta på vilken tur jag egentligen hade. För tänk om, tänk om jag inte blivit sjuk. Då hade jag aldrig haft denna vackra, genomsnälla drömhäst vid min sida. Han hjälper mig genom vardagen och jag gör vad som helst för honom. Även om jag mår skit när jag åker till stallet och känner att jag har så ont att jag inte orkar så åker jag. Jag skulle aldrig svika mitt ansvar eller Dorados förtroende. När jag väl är där så känner jag mig som den mest friska människan i hela världen. Det finns inget ont och inga mediciner. Jag behöver bara titta på min vinstlott och stryka honom över mulen så vet jag vart jag hör hemma.

Jag  har inte ångrat mitt köp en enda gång. Dorado och jag ska alltid vara ett team.

Resa kommer jag garanterat att göra, någon gång i framtiden. Kanske inte kräver lika mycket äventyr som jag gjorde då, men solen den älskar jag ännu :)