Snart, snart, snart är det dags. Nä, inte riktigt ännu men om lite mer än en månad så är det dags att kliva på planet till Barcelona. Jag ska åka med Sofia och vi kommer att ha det underbart. Det är min födelsedagspresent till mig själv. Jag älskar min födelsedag och ser alltid till att göra eller ge mig själv någonting speciellt i present. Det är konstigt att vissa vill sluta fira sin födelsedag när de blir äldre, de säger att de slutat att fylla år eller så säger de att de fyller 25 fast de är typ 45. Jag fyller alltid min rätta ålder och jag kommer aldrig att sluta fylla år. Den 6 april är helig i min kalender. Då är det min dag. En dag som jag bestämmer över. Och detta år fyller jag 33, hoppas att mitt 33e år blir lika innehållsrikt som alla de andra 32.

Det går framåt med min tavla, den kommer självklart att heta "Flickan och kråkan". Jag kom på hur jag ville ha den när jag låg i badet efter morgonens stallsysslor. Kände mig så upprymd och lättad för Cieos skull att jag bara kunde vara glad och mera glad. Så här ser tavlan ut just nu. Har inte gjort flickan riktigt klart och skogen är långt ifrån färdig.

Smakprov. Observera den lilla kråkan som flyger mot ljuset. Lycka.

Jag har dessutom bestämt mig för att sälja den om någon är beredd att hosta upp en fyra-femhundra för den  . Mått 50*70 cm.

Cielo var riktigt jobbig i morse när jag skulle leda ut honom i hagen. Jag muttrade för mig själv att han måste få komma tillbaka till sina kompisar. Han måste få busa och leka med dem som vill leka med honom. Jag är inte hans lektant. Som ett ljus från ovan så fick jag kontakt med hovslageriet och de gav klartecken för att äntligen släppa ut honom tillbaka till sina kompisar på lösdriften. Jag skyndade mig tillbaka till hans hage. Fixade assistans och tog genast med honom ut till hingstflocken. Han gick helt plötsligt som den lilla ängel han är, helt lugnt bredvid mig. Allt gick bra med att släppa in honom och han ropade glatt hej då när jag gick. Det känns som en börda som lyfts från mina axlar. Nu behöver jag inte ha dåligt samvete för honom och jag behöver inte se hur totalt uttråkad han är. Nä, för tänk. Nu är Cielo världens lyckligaste igen!