Jag fick se min älskade Cielo i går. Jag sov och sov och sov för att kurera mig nog mycket för att orka gå ner till hagen, stryka på min häst och sedan gå tillbaka till bilen. Flera gånger under morgonen och förmiddagen tänkte jag ringa återbud till min syster och förklara att jag inte orkade åka. Men viljan att få se min älskade häst var så stark att jag inte kunde förmå mig att göra det. När jag väl kämpat mig ner till honom och drog min hand över hans panna så fanns det ingenting i hela världen som kunde få mig att känna mig friskare än de få sekunder som jag stod där och tittade in i de snälla ögonen.

Senare på kvällen så var jag helt slutkörd och trots att jag bara sovit sedan jag kom från stallet så slutade min dag på akuten igen. Huvudet verkligen värkte och jag hade lyckats få någon skum kramp i nacken. De ringde upp mig och ville att jag skulle komma in för att lämna ytterligare lite blod och för göra några neurologiska undersökningar. Självklart skickade de in den snyggaste unga manliga läkaren till mig och jag försökte verkligen att verka frisk. Han gick inte på det eftersom jag gång på gång var tvungen att lägga mig ner för att inte tuppa av när han skulle undersöka mig. Jag fick sova där i 8 timmar, uppassad av de snälla sköterskorna. De strök mig i pannan och gav mig värktabletter. De kollade min temp minst en gång i timmen, de tog blodtrycket och sa snälla ord till mig. Jag försökte att vara trevlig trots att jag knappt orkade öppna munnen för att prata. Den snälla, snygga unga läkaren sprang in och ut ur rummet. Pratade med sin handledare och kom hela tiden med ny information. När de däremot ville ta ett nytt ryggmärgsprov så fick jag visa att så sjuk är jag inte att jag inte kan vägra i sten. Fanns inte på kartan att jag skulle utsätta mig själv för det en gång till! Den snälla, snygga och unga läkaren sade inte emot lärarrösten. Han tittade ner i golvet och frågade snällt om jag kunde tänka mig att stanna på sjukhuset några dagar? Jag svarade att jag vill hem och somnade sedan utan att veta vad som egentligen blev bestämt. Vaknade av att han kollade reflexerna i mina fötter. Fick ta sin neurologiska undersökning i omgångar eftersom patienten inte var riktigt med ;)  Jag klarade alla tester och jag hade ingen feber, blodproverna var bra så jag har varken någon blödning eller hjärnhinneinflammation. Det känns bra :) Vad det däremot är för fel på mig vet de inte. Jag har helt enkelt drabbats av en sju helvetes huvudvärk. Så enkelt är det. Plötsligt var klockan halv tre, det gav mig lite mer tabletter och meddelade att jag kunde få åka hem. Det gjorde jag. Kom hem, somnade och vaknade inte förrän halv elva. Klev upp men insåg att jag behöver sova. Vaknade på eftermiddagen och stapplade ner till bilen för att åka över till Milla och hämta hem Nemo. Han hade saknat mig massor och har sovit med mig hela dagen efter att vi kom hem igen.

Jag dejtade en gång en läkarstudent och han sa att det bästa läkemedlet är sömn. Jag tror banne mig att han har rätt. Den snälla, snygga unga läkaren i går sa samma sak. Tänk vad enkelt det måste vara att vara allmänläkare. Det är bara att ge lite smärtlindring och be patienten åka hem och sova. Måste man verkligen plugga så många år för att lära sig det? Låter onödigt.

Nu ska jag fortsätta att kurera mig. Har varit vaken alldeles för länge ;) Sov gott!