Cielo är verkligen ljuset i min tillvaro. Han är min ängel. Alla de timmar som jag legat på sjukhuset och bara haft gråten i halsen för att jag inte kunde åka ut och stryka på min häst. Men det är tanken på att kunna träffa honom igen som gjort att jag kämpat så för att bli frisk.

Jag känner nu när jag äntligen orkar komma ut till stallet igen att Cielo är verkligen mitt driv. Hur jävlig tillvaron än kan bli så finns han alltid där. Han kanske inte alltid är så pigg på att lämna flocken för att vara med mig men vad gör det. När han tittar på mig med sina vänliga ögon och gnuggar sin panna mot min hand, då är jag lyckligast i hela världen. Jag förstår nu varför jag saknade min häst så mycket när jag låg där ensam och plågad ;) Han är verkligen min bästa vän och han älskar mig lika mycket som det jag älskar honom. Det visar han varje dag. Det är de små sakerna som gör det så stort.

Jag hämtade in honom nu i kväll. Borstade och släppte honom i ridhuset. Han får sova inne. I morgon kommer hovslagaren och jag var inte så pigg på att börja "leka" Jaga tidigt i morgon. Cielo var lika glad för att få komma in på box som det han skulle varit ute med sina kompisar. Han åt och njöt verkligen av mitt sällskap. Jag tror att han har saknat mig nästan lika mycket som jag saknat honom. Vi lekte i ridhuset och när jag plockade ner grimskaftet från kroken så kom han på en gång fram till mig och vi gick in. Jag passade på att stanna lite längre för att mysa med min vän. Glansade manen och redde ut både den och svansen. Putsade och borstade. Jag gillar att min häst är ren. Har inte borstat honom sedan tisdag för snart två veckor sedan. Det är lycka att ha en egen häst. Speciellt att ha en egen Cielo. Alla borde få prova att ha en sådan. Synd att han bara tillverkades i ett exemplar.