När jag kom från jobbet igår stannade jag som vanligt vid vägen för att ta in posten. Jag såg att lampan på uthuset lös. När det lyser på min gård så betyder det att någon gått där. Körde upp med bilen för backen och såg att Libero stod och halvsov vid grinden. Han ville in. Stannade bilen, plockade iordning mina saker och skulle precis öppna bildörren när jag såg svarta faran komma glidande i mörkret.

- Jag har rymt! Jag har rymt! Du måste ta fast mig nu.

Blev först förbannad. Klev ur bilen och frågade vad han håller på med. Staketet verkade helt och Libero vaknade till liv när han såg mig. 

- Jag har hoppat! Jag har hoppat! Det gick jättebra!

Suckar och går in med grejorna. Cielo roar sig själv ute på gården. Går ner till stallet och hämtar Liberos grimma. Tar in honom. Cielo följer snällt bakom. Ställer in Libero och ser i ögonvrån hur Cielo pilar iväg ut på ridbanan. Han springer runt några varv, hör hur han tjuter och hoppar runt. Går ut med grimman i handen. Skakar på huvudet och säger till honom att han faktiskt får ta och komma in nu. Han kommer snällt fram till mig. Jag flyttar på mig och släpper fram honom, han går in i stallet och ställer sig i boxen som att ingenting har hänt. Oj, oj, oj vilken tur jag har att han är häst och inte min tvååriga son. Jisses, vad jag skulle fått köra i skyttetrafik mellan jobbet och förskolan för att gå på samtal om min odåga till son. 

Men med facit i hand så får jag i detta fallet, skylla mig själv. Det är jag själv som tränat honom att hoppa, sedan han var liten. Innan det var han inte särskillt talangfull. Nu står grabbarna inne. Slutar klockan ett idag. Måste hem och höja staketet i hagen innan jag vågar släppa ut dem igen.