I morse var det -19,3 grader ute. Frös till en istapp bara vid tanken av att jag skulle måsta gå ut. Gjorde stallet och skyndade mig in.

När jag kom från jobbet så var det tomt i hästhagen. Verkar blivit mitt torsdagsnöje att ta fast hästar som rymt. Denna gång hade lilla C lyckats få med sig kompis på upptäcksfärd. Hittade dem ingenstans. Blev tvungen att gå in och hämta mer kläder. Ringde mamma och pappa, de hoppade in i bilen för att hjälpa till att leta. Micke åkte med bilen upp till grannen för att titta om de trampat iväg dit. Mycket riktigt. Där var de. När jag kom ut mötte jag honom. Med sig hade han två stolta spanska pojkar. De tittade lite skamset på mig när de följde på led, bakom Micke, in i stallet. När jag kom in stod de som tända ljus i var sin box. Jag svalde den panik som tryckt sig fram i mitt bröst. Tack, bästa Micke för hjälpen! Utan dig hade jag förmodligen grinat av förtvivlan över att jag inte kunde hitta pojkarna. Hade sprungit runt i kylan och mörkret som tappad från en vagn, helt handlingsförlamad.

Nu sitter jag under filten men mina nya strumpor på mig. Hjärtat klappar ännu lite snabbare än vanligt. Får nog ta en Polly så jag landar.