Hugo har somnat klockan åtta. Jag har fixat med hästarna. Har nu bäddat ner mig i sängen med min son. Älskade fina lilla Hugo. Om jag ändå hade ens kunnat förställa mig hur det skulle varit att få älska någon som jag älskar dig. Jag är så glad att du är här med mig. Du är verkligen mitt allt. Tänk vad jag skulle kunna göra för dig.

Hugo är den enda som kan få mig att stanna upp, att bara vara. Att kunna bara vara med honom en hel dag och göra ingenting. Utan att få dåligt samvete för allt det andra. Att kunna låta frukostdisken stå och i stället krypa lite på golvet. Att bara vara och leka, mysa och lära känna. Att forma och förstå. Det finns ingenting som kan få mitt mammahjärta att banka så hårt som när han tittar på mig, när han ler. Så där intensivt så att hans ögon glittrar och jag vet att det är mig han ler åt. Att känna honom famla efter min hand när han sover. Som för att försäkra sig om att jag är där. Jag är hans mamma och bandet vi har är så starkt. Läste en gång att det är en egogrej att skaffa barn. Jo, jag håller med. Men tänk, jag kan förstå. Det finns nog ingen som kan ge en den kärlek som ett barn kan ge. Egoistiskt eller inte, men personen som skrev det hade nog inte samma bild av ett barn som den bild jag har.