Vissa dagar önskar jag att jag inte valt hästar som min hobby. Hästar är livsfarliga och precis vad som helst kan hända på bara bråkdelen av en sekund. Speciellt om man har en häst som Libero. Känslig, snabb, smart och osäker på det mesta. Svaret som man får om man förvirrar honom är explosionsartat. Jag lär mig aldrig hur han fungerar. Eller jo, jag vet men på något sätt så måste han lära sig. Jag kan inte tassa runt på tå kring honom bara för att han inte ska bli skrämd. Ibland önskar jag att han var lite mer avskärmad från omvärlden. Men det är han inte. Han tar in allt.

Idag gick jag tidigt ut till pojkarna eftersom Hugo somnade tidigt. Jag var glad eftersom jag ännu en gång tjänat en hel timme och skulle då hinna med båda pojkarna. Valde Libero först. Vet inte om jag ska kalla det ett misstag men det innebar att jag inte hann med Cielo. Idag var ingen bra dag. Bara för att det går bra att tömköra en dag så betyder det inte automatiskt att det går bra gången efter. Det började så bra, han lyssnade och jobbade på. Helt plötsligt så sa det bara pang! Då gick det inte alls bra längre. Det gick faktiskt så dåligt att jag var tvungen att hämta ut min häst från sin box efter att han sprungit dit av egen maskin. Vad han hittade på för att komma undan från mig vill jag inte ens gå in på. Men jag känner mig knäckt för att jag inte lyckades stoppa galenskaperna. När jag kom in i stallet så stod han där i sin box och darrade. Jag trasslade loss tömmarna och tog ut honom på stallgången. Bytte utrustning. Longerade honom till han vågade slappna av och börja jobba. Det tog över en timme. Då tog jag in honom igen. Bytte utrustning och tömkörde som avslut. Då vaknade den sista energin i honom och han sprang runt, runt helt okontrollerat. Bet sig fast i bettet men denna gång kastade han sig inte, reste sig inte, sparkade inte och drog inte iväg. Jag lät honom löpa samtidigt som jag försökte lugna honom. Till slut lyckades det. Jag fick ner honom i skritt och han kunde skritta av på töm.

Jag tog in honom i stallet och tvättade av honom. Han svettades ordentligt. Jag fodrade och bad Cielo om ursäkt för att jag tjurat på så länge med Libero att jag inte hann ta honom. Han är dock en väldigt förlåtande häst. Han tog det inte så hårt. Var ju inte som att han missade kvällsmaten liksom ;)

Mina känslor har löpt amok på mig denna kväll. Som jag kämpat för att rädda Libero. Tänk om jag inte klarar av honom längre. Det är kanske inte meningen att jag ska ha honom. Jag förstår inte varför han gör som han gör men jag vet att om han gör det när jag sitter på så kommer jag aldrig att kliva upp på honom igen. Han har gjort allt detta med mig på ryggen förut och lika många gånger som jag hoppade upp fick jag snällt "kliva av" igen. Jag kände mig så uppgiven när jag klev in i stallet för att hämta den häst som lyckats slita sig. När jag sedan stod där, en timme senare med en häst som faktiskt kunde tömköra sig så kändes det så bra igen. Då hade vi hittat tillbaka till varandra igen. Önskar bara att det kunde vara så hela tiden. Att vi var synkade. Cielo är jag alltid synkad med. Han är så himla annorlunda mot Libero. Han är som tryggheten själv och han blir aldrig så där okontaktbar.