Förstod att vi skulle till Caroline. Jag bara älskar Caroline! Hann bara in genom dörrarna så fick jag sola lite. Då passade jag på att och drömma mig bort. Jag drömde att jag galopperade över den spanska prärien. Solen stekte på min rygg, kroppen var lätt och jag hade inte ont någonstans. Det var alldeles, alldeles underbart.

När jag solat klart så strök Caroline mig över ryggen. Hon har underbara händer. Hon är så snäll. Hon flyttade mig från solariet och resten av besöket var inte alls lika trevligt, så det tänker jag inte berätta om. Amiga får berätta den historien den dagen hon orkar ventilera sina tankar.

Å, hej! Är du här :D

Nu gick hon...

Få se, hur var det nu man öppnade de här påsarna? Hur svårt kan det vara? Äh, skit det går inte. Var ändå inte så hungrig. Har bara missat typ...lunchen! Jag hoppas verkligen att du tänker se till att det finns mat i åkdonet som jag ska rulla runt i.

Eftersom jag ändå var i krokarna idag så passade jag på att glida förbi hovslageriet. Framförde mina klagomål och gick ett trevligt bemötande i gegäld. De frågade var jag har hästen? De ville förmodligen veta i vilket stall han står. Jag svarade lugnt att han står i sin hästtransport precis här utanför dörren. De tittade på mig och jag fick komma in på stört för att få honom omskodd. De trodde förmodligen att jag var tokig som lastat hästen och åkt hela vägen från Näs bara för att klaga.

Jag donderade och sa vad jag tyckte. Kritiserade och var bestämd med hur just min skönhet skulle skos. Avslutade mitt besök med att tacka en då vänlig hovslagare som nu fått äran och möjligheten att se hur just min häst ska se ut i hovarna. En mycket nöjd Nina lämnade byggnaden tillsammans med sin vita springare i haserna. Kändes skönt att stå på sig.

Lastade min trasiga men ack så fina häst, tog en fika på Markan och åkte sedan hem igen.