Tycker att Dorado varit knackig i några dagar. Han har rusat när jag ridit. Min känsla har varit att han vill springa undan. När jag tömkört har jag varit osäker på ifall han är halt. Han har sett oren ut. Har blivit mer och mer uppgiven men ändå fortsatt att kämpa på med honom. Har tömkört, stretchat, masserat och gullat med min lilla guldklimp.

Idag var det helt omvänt. Jag bestämde mig för att rida. Ville testa honom. Till en början var han springig men det gick snabbt över. Han slappnade av och kunde komma till arbete. Det gick bara bättre och bättre ju längre in i passet vi kom. Jag kände att han var med, att rygg och bakdel var ordentligt aktiva. Jag red fram lång och låg. Ville ha honom att slappna av ordentligt. Jag tränade att göra halt och att stå lugnt och stilla i halten. Lade sedan in ryggningar som avslut på halten. Det fungerade riktigt bra. Då ökade jag svårighetsgraden och trampade honom efter varje ryggning. Sista steget blev att göra halt, rygga, trampa och sedan fatta en lugn och stabil galopp. Han klarade testet med utmärkta resultat.

Jag red ner honom och bestämde mig för att gå in medan vi låg på topp. Jag stetchade honom, klappade om honom och gnuggade varv på varv med borsten. Måste säga att jag fortfarande är i ett lyckorus. Kände där jag stod och borstade honom att jag måste åka hem och smälta hur bra han gick. Han har aldrig, aldrig under alla dessa år gått så här bra. Han var så där, mitt i nuet. Han gav 110% och visade verkligen vad han egentligen går för. Jag önskar att min mamma varit där. Jag hade så gärna delat detta med henne. Hon är den som alltid varit med mig i stallet. Hon var alltid med när jag hade min förra häst Casper. Hon har stått där på varje träning, i kalla ridhus och aldrig klagat. Hon har hjälpt mig att träna inför tävlingarna, mockat och ställt iordning mat. Hon hade behövt få se vilken fin häst jag har nu. Han är som en miljon. Det var så tråkigt att inte få dela detta med henne idag.

Tänk att igår ville jag bara sälja allt jag äger och flytta till okänd ort så långt härifrån som möjligt. Till ett ställe där allt jag behövde var ett gäng snygga bikinis. Nu kan jag stå ut, tänk vad mycket ens lilla ögonsten kan göra för en.