Learn the art of being One 

Varje morgon dricker jag en kopp chaite. Till varje tepåse medföljer det ett meddelande. Det är dessa meddelanden som i stort sätt styrt mitt liv alla de mornar som jag nu vaknat upp utan Dorado. Idag stod det "Learn the art of being One". Det passar in bra på mig. Jag är bra på att var själv, har alltid varit det. Att däremot leva utan mina rutiner känns inte alls lika bra. Jag har tappat alla de rutiner som jag satsat så mycket tid på att styra upp de senaste tre åren. Jag har inte kommit i tid till någonting sedan fredag tre veckor tillbaka. Tiden går fort, eller egentligen inte. Men den fortsätter att gå och jag med den.

Vi har haft studiedag på jobbet idag. Det var en lugn och avslappnad dag. Vi har köpt in ett gäng iPads till undervisningen och idag var det hög tid att testa dem. Eftersom jag har en iPhone så visste jag redan alla funktioner så jag satsade min tid på att surfa på diverse sidor. De bästa med en iPad är att man kan kolla bilder och förstora dem. Jag hittade en bild på Bailarino G, förstorade upp den så man kunde se hans vänliga ögon. Sedan visade jag stolt till alla mina kollegor den fiffiga funktionen. Egentligen var det hästen jag vill visa men man måste ju i alla fall försöka hålla sig till uppgiften. Att lära sig sin iPad.

Vi har en ny tävling på jobbet, självklart i friskvårdens tecken. Det gäller att samla poäng genom att motionera. Jag har denna vecka gått en mil på morgonen och en mil på kvällen tillsammans med lilla Nemo. Detta har gjort att Nemo nu tänker flytta. Han vill ingenting hellre än att fosterhemsplaceras. Han vill komma till en familj som inte har några barn och som gillar att mysa i soffan hela dagarna/kvällarna. Synd för Nemo, men jag har dock inte en endaste tanke på att låta honom flytta. Rundan vi går är till ett upplyst spår här i närheten. Sträckan dit är 2,5 km, spåret är 2,5 km och sedan hem 2,5 km. Jag går spåret två varv. Superbra. I morse så blev Nemo tjurig när vi gått ett varv. Han satte sig och vägrade att gå en meter till. Han är inte stor men oj så bestämt han kan sitta på sin lilla rumpa. Vi fick med andra ord avsluta efter första varvet idag. Då var Nemo nöjd.

Han har hittat på många bus denna vecka min Nemo. Tidigare under veckan så hade jag köpt ett paket Ballerinakex. Hade ätit tre kakor och resten hade jag lämnat på köksbordet. Jag vaknade mitt i natten av att någon tuggade kex. Jag steg upp och hittade Nemo på mattan i vardagsrummet. Han hade tömt en hel förpackning med Ballerinakex. Tog den tomma förpackningen och gick in i köket för att kasta den. Kastade en blick på det tomma bordet. Alla stolarna var skjutet in. Han måste ansträngt sig en del för att komma upp på bordet och hämta paketet med kex. När jag lägger mig i sängen så ser jag Nemo där. Han ligger där och tuggar i sig det sista kexet. Skithund! Hundar ska inte äta choklad men när det kommer till Nemos chokladkonsumtion så har jag gett upp för länge sedan. Han har ätit Paradisaskar, chokladkakor och nu även Balleringakex. Har sagt det förr och jag säger det igen: "Ont krut förgås inte så lätt". Men jag vet inte om det säger mer om chokladen än vad det säger om Nemo. Det är ingen choklad i chokladen, det är bara socker. Det har jag ett levande bevis på.

Det är jobbigt att gå från att ha hela kvällen räddad med stallsysslor till att inte göra någonting så jag bestämde mig idag för att sluta plåga hundstackaren med milslånga promenader. Har varit till gymet. Har inte tränat gym sedan i somras, vilket jag kan säga kändes mer än väl. Glad studsade jag in i lokalen. Hade bestämt mig för att köra ett benpass. Jag har tränat en hel del gym i mina dagar. När jag var som mest aktiv tränade jag sex dagar per vecka. Då var jag snygg. Riktigt fit. Sedan köpte jag häst och hade då inte riktigt tid att träna längre. Nu har jag plötsligt jättemycket tid och kommer att spendera mycket av den tiden med att svettas tillsammans med alla andra hurtiga människor.

Dagens pass var roligt men plågsamt, riktigt plågsamt. Jag var genom sista delen av passet helt säker på att jag skulle dö. Nu sitter jag i soffan och det känns fortfarande som att jag bara vill spy av utmattning. Det kommer nog att ta ett tag att komma igen. Eller tills i morgon i alla fall, då är det dax för ett armpass.