Ja, tänk vad bra det gick. Vi gjorde det, Cielo och jag. Jag tömkörde helt själv. Hade Anne med mig. Hon fanns med så hon skulle kunna rycka in ifall han han skulle få panik eller missförstå någonting. Hon fick rycka in två gånger på vår korta runda. Första gången för att stå bredvid honom när det kom en bil och andra gången för att leda honom när jag skulle lägga en volt. Han gjorde bara halva volten. När hon visat så förstod han hur han skulle göra. Han var så duktig. Blir helt lyrisk och vill inte prata om annat än min älskade häst och vilka framsteg han gör, varje dag. Det är så här det känns att vara förälder. Att skryta om sina barn och att få vara med när det tar stora steg i vardagen :)

Vi tömkörde i kanske 10 minuter. Kusken säger att det räcker. Vi gick efter vägen ner till terrängängen, provade styra åt båda hållen, lade några volter och gick sedan hem igen. Där fick han träna några halter och sedan ta av sig alla grejorna. Han var så nöjd över sin insats. När vi tagit av honom gick vi in i ridhuset. Där tränade jag honom att trava bredvid mig. Han tycker att det är läskigt. Han fick trava två långsidor. Han blåste upp sig och var superfin   . Han var så tillfreds och sade hej då innan han gick tillbaka till sina kompisar. Älskade lilla Cielo. Han är så klok. Det är inte många minuters träning men han är så nöjd. Det verkar som att han tycker om att få göra nya saker.

Jag är en sådan som i perioder drömmer mycket. Nu var det länge sedan jag hade starka drömmar, ni vet sådana som man bär med mig under en lång tid. I natt var en sådan natt. Jag drömde att morfar kom. Han såg ut som min morfar innan han fick sin stroke. Hans vita hår glänste i ljuset och han log hela tiden när han pratade. Jag går nu runt och irriterar mig på att jag inte kommer ihåg vad han sa. Det känns som att det var någonting viktigt. Förstår inte riktigt varför jag fått för mig det. Vaknade i alla fall och hade en obehaglig känsla i kroppen. Jag var iskall och mådde illa. Nemo var på helspänn och jag var tvungen att kliva upp för att se om jag låst ytterdörren. Somnade tillslut om och fortsatte att drömma. Drömde att jag var död och att jag kunde hoppa ner från höga hus eftersom jag hade vingar. Det var helt underbart. Jag är annars en sådan som hatar höjder. Får ont i hela kroppen. Men inte denna gång. Jag hoppade ner och svävade runt i luften. Bredde ut vingarna och drog in den kalla luften. När jag vaknade kände jag mig dålig. Huvudet sprängde (förstås inte helt ovanligt i min värld) men det kändes som att jag inte sovit en blund.

Spöregn och blåst var vad som erbjöds i går när det var dags för tömkörning dag två. Cielo fick komma in och torka. Han rullade sig varv på varv i halmen. Jag tog på honom grejorna och han protesterade inte. När jag spände på tömmarna så kände jag att det här kommer att gå bra. Och det gjorde det. Cielo var så glad och samarbetsvillig. Trots det stormiga vädret som vanligtvis brukar få honom att gå på tå. Det var som bortblåst ;) Han kämpade och lyssnade. Han förstår nu vad tömtagen betyder och han svängde lydigt när kusken drog i tömmen. Han fixade alla halter och i dag är det dags för mig att prova ta över rodret. Det ska blir så spännande att få känna på honom. Som ni säkert förstår så är jag superexalterad över hur duktig min lilla häst är. Vet inte om jag tycker att han är så liten längre. Han börjar att bli stor och grov samt en riktig tuffing. En liten pojke som helt plötsligt håller på att bli stor.