Ibland när motgångarna är många och åren tickar på i samma tempo är det lätt att man fastnar i ett vakuum. Man är bara någonstans mitt emellan. Motgångarna är fler än medgångarna och det känns på något sätt som att man inte orkar ta mer skit. Inte en enda dag till. Man vill bara kasta in handduken och lägga ner alltihop. Men man gör det inte, man fortsätter att kämpa trots att man vet att det enda man kommer åstadkomma är mer ont och mer olycka. En olycka som kommer att rota sig i kroppen och finnas med många, många år framöver.

Det bästa som hänt mig var när jag en dag bara vaknade upp, insåg vad jag håller på med. Jag insåg att det är bara jag som kan göra någonting, det är bara jag som kan skapa min egen lycka. Jag började sakta men säkert att se ljuset igen. Nu ser jag min tillvaro med helt andra ögon. Jag har snart en helt egen gård. Sitter här med pappret i handen. I samma ögonblick som jag signerar detta så är allt på riktigt. Jag hade redan som liten drömmen om att ta över min morfars gård. Men det var inte förrän jag vaknade till liv och insåg vad jag sysslade med som jag kunde se att ingenting är omöjligt.

Jag har även insett mitt värde i arbetslivet. Vad jag egentligen gör och att jag är bra på det jag gör. Det var min tränare från förr som förklarade det för mig när jag var hem till norr i höstas. Jag tittade bara in på en snabbvisit hos henne eftersom jag ändå var hemma. Jag var både ledsen och slutkörd. Jag trodde inte på henne då. Men sakta men säkert, allteftersom veckorna tickade, så började jag att förstå.

Jag har gjort mitt val och jag väljer ett välbetalt jobb, en aktiv fritid, två spanska skönheter och ett hus i skogens slut.

Där låg det. Veterinären hade skickat Liberos besiktningspapper. Log för mig själv när veterinären presenterat sig, hans namn var så typiskt spanskt. Öppnade dokumentet och läste sakta rad efter rad för att inte missa någonting. Det såg bra ut, ingenting avvikande. Men det visste jag ju förstås redan, men det är ändå kul att få se det på riktigt. Med egna ögon.