Att bli mamma är inte alls som jag föreställt mig. Frågan om hur det känns nu, fick vi på BVC i tisdags. Jag har innan jag blev gravid hört massor av skräckversioner om hur det kan vara. Hur trött man blir, hur jobbigt det är och vilken omställning man får gå igenom. Den största omställningen för mig är nog att jag inte åker till jobbet på morgonen. Att ta mer ansvar för någon annan än mig själv har jag egentligen vuxit upp med genom att jag fick min första ponny i rätt så tidig ålder. Självklart är jag trött vissa dagar, de dagar då Kotten gråter och jag inte kan hjälpa honom med annat än att trösta, hoppas på att han ska rapa eller bajsa så magontet släpper. Att kunna borsta tänderna när det passar, duscha först på kvällen eller att tvätta maskin efter maskin, det bekommer mig inte. På något sätt så kompenseras alla spyor man får över sig och alla äckliga bajsblöjor som måste bytas. Jag får ta långa promenader och jag får träffa mina hästar, på dagtid! Mitt i veckan! Jag får möjlighet att njuta av lugnet när Kotten somnar och blir mer effektiv i det. Städar och fixar så jag ska orka vara hemma.

Varje morgon när jag vaknar så ligger lilla Kotten där och tittar på mig med sina blå ögon. Han väntar på att jag ska vakna och när jag öppnar ögonen så ler han och börjar röra munnen. Jag är trots allt hans skafferi, hans kylskåp och hans frys. Allt i ett. Tänk vad bra han har det. Norrmejerier.se det är jag.

Att bli mamma är verkligen inte som jag tänkt mig. Känslan är obeskrivbar. Jag kan inte förklara den i alla fall. Den traumatiska förlossningen är som bortblåst och jag skulle lugnt kunna göra alltsammans en gång till, med ett planerat kejsarsnitt dock.