Att sättas igång och sedan kämpa med värkar i tre dygn önskar jag verkligen inte någon. Det var tuffa dagar och dag två bönade och bad jag att de skulle ta ut babyn. De hade inte provat allt ännu och ville fortsätta ännu en dag. Inte förrän då började jag att ta den ena smärtlindringen efter den andra. Helt hög på lustgas har jag delat ut snälla kommentarer till alla inblandade. Henrik var bäst av alla. Narkosläkaren måste vara en kille som har en väldigt lycklig fru. Sköterskan hon var fin i håret och väldigt trevlig. Barnmorskan, hon skulle få en häst av mig om jag haft tre. Nu hade jag ju bara två hästar så jag kunde inte ge bort någon. Men om jag haft tre, då hade hon fått en. Hon var nöjd i alla fall. Hade ingenstans att ha den. Talade då om för henne att hon hade kunnat sälja den och ta pengarna i stället. Jag kommer ihåg hur jag i mitt huvud planerade att rymma. Dricka tequila och skrika att jag ångrat mig! Men när babyn äntligen plockades ut med kejsarsnitt klockan 21.07 så ville jag inget hellre än att få träffa min flicka. Som visade sig vara en pojke. Hur kunde jag haft så fel :) En ljuvlig liten sak är han dock och nu när jag sitter här på sjukhuset två dygn senare så känns det som värt allt besvär. Jag har fått en miniHenrik. Han är så lik sin far men verkar ha sin mors temperament.