Oj, oj, oj det är redan lördag och jag har inte lyckats skriva ett enda blogginlägg. Helt otroligt vad tiden rusar fram här ute på landet. Jag förstår inte hur alla ni som bor så här underbart till ens har tid eller lust att blogga. Ja, det skulle ju vara för att göra alla oss andra lite smått avundsjuka på er tillvaro. Och vid närmare eftertanke så är det nog just därför ni bloggar, för att berätta om ert underbara liv bland hästarna på landet :)

Det är andra gången jag bor ute på gården när Ulrika och Anders är på semester. Jag börjar nu att inse att jag önskar att de åker bort oftare. Inte bara för att jag får låna huset och slippa min alkisgranne. Nä, men för att jag får känna mig som hemma. Det är lite smålångt överallt och man vill helst bara vara hemma och lulla på. Fixa och ordna. Plocka lite i trädgården, plocka lite mynta och brygga färskt myntate. Kan gå ut i stallet när jag vill och jag kan rida när jag vill. Att gå ut och natta hästarna på kvällen är en lyx för att inte tala om att vara den som väcker dem varje morgon. Jag sover ungefär fem timmar, vaknar pigg och utvilad. Det förklarar hur dåligt jag sover i lägenheten. Vaknar aldrig utvilad. Inte hur mycket jag än sover. Vaknar gör jag, men jag är aldrig pigg. Jag hinner rida innan jag börjar jobba, jag mockar och har konstaterat att det går ganska fort att fixa iordning stallet. Det är skönt att komma hem på eftermiddagen när allting är ordnat. Jag tror nog, vid närmare eftertanke, att det allra bästa med landet är att man kan gå runt och lukta lite häst hela tiden utan att man direkt bryr sig. Att ta en kvällsdusch får en helt ny innebörd.

Första dagen, när jag parkerade bilen under carporten så kom Krokis (katten) och sprang fram till mig. Han visste att nu är det bara han och jag. Det glada livet med andra ord. Han får säkert göra en hel massa saker med mig som han inte får göra annars. Jag har fått en sängkompis så jag behöver inte känna mig ensam trots att Nemo är på kollo i norrland. Jag plockade fästingar från Krokis i går. Små rackare, supersvåra att få loss. Varje dag har det varit en eller två att ta bort, igår kändes det som att det var tio stycken!

Det är så mycket att berätta så jag kommer inte komma ihåg hälften. Ska försöka backa bandet. I torsdags var jag med mina elever till Riksdagen och Gröna Lund. Det var fantastiskt roligt. Trodde aldrig att jag skulle tycka att ett besök på Riksdagen skulle vara så intressant. Fantastiska byggnader som skapar en helhet. Den dagens bästa kommentar var när klassen delades upp i två grupper. Den ena gruppen var på väg in i hissen och jag såg att de var utan lärare så jag skyndade mig dit för att inte sinka tempot. Farbrorn som skulle guida runt oss föste in mig i hissen och kliver sedan ut och ropar:

- Vi behöver en lärare här! Den här gruppen har ingen lärare!

Jag försökte på alla vis att överrösta mannen och förklara att det är jag som är läraren. När poletten ramlade för honom så blev det först tyst medan han iakttog mig sedan sa han bara:

- Hahaha, jaha, det var du ja, jamen dåså. Det borde du ju ta som en komplimang.

Jag vet inte det men jag kände att det var läge att inte säga någonting. Eleverna skrattade dock gott ;) men den bjuder jag på.

Det var otroligt roligt att besöka Gröna Lund. Har aldrig varit där förut. Jag åkte så många karuseller att det till slut kändes som att jag skulle lyfta från marken helt av mig själv. Hela turen ut till Grönan slutade med att vi samlade ihop klassen och sprang som idioter till centralen. Vi kom dit med fyra minuters marginal. Sedan den dagens löpträning så har jag känt ischiasen komma, lite så där gnagande. Inte pang på en gång, men lite då och då. När jag skulle upp och fodra nu på morgonen så var det jävligt, riktigt jävligt. Det var tur att jag skulle ut till stallet annars hade jag inte kommit igång på hela dagen. Nu är jag "up and running" och jag känner knappt någonting. Ska åka in till stan och hämta mina värktabletter ifall det blir värre framåt kvällen.

Igår red jag Flisan. Har ridit henne flera gånger den här veckan men just igår kändes det så bra. Tror att vi hittat varandra nu. Allting börjar ramla på plats. Önskade att någon varit där och kunnat ta lite bilder. Det hade varit kul att ha. Inte bara för att jag sitter på en brun häst (vilket inte har hänt alltför många gånger i mitt liv. Det händer faktiskt så sällan att folk tycker det ser konstigt ut att se mig på en brun häst.) Jag gjorde mitt första byte på jag vet inte hur många år. Önskar att jag kunde få rida så varje dag. Saknar Casper ibland. Byten i vartannat, galoppiruetter, passage och piaff. Allt det där känns som ett helt annat liv.

Dorado och jag var på återbesök till kliniken igår. Men det får bli ett nytt inlägg om det :)

Ha det gott mina vänner!