Ja, tänk att någon så liten som Emme kan säga så mycket. Jag skulle hämta henne på förskolan idag. Hon hade väntat hela dagen och talat om för alla att hennes moster Nina skulle hämta henne. När jag äntligen kom så sken hon som en sol. Hon hoppade glatt upp på bänken så jag kunde knyta skorna. När jag håller på som bäst med knytningen så stryker hon mig över håret och säger:
- Du har varit så länge på jobbet. Jag har längtat efter dig, hela dagen.
Jag svarar självklart att jag längtat efter henne också. Då håller hon upp tre av sina små fingrar och säger:
- Du har hämtat mig på dagis tre gånger.
Hon har koll. Tror det kan vara fler gånger, men den här terminen är det nog tre gånger. Vi klädde snabbt på oss och trampade hem till Nemo. Vi pratade i munnen på varandra hela vägen. Det är nämligen så att både Emme och jag har talets gåva. Eftersom klockan slagit tre var hela vägen hem till mig fylld av ungdomar från skolan. De hälsade glatt och Emme hälsade tillbaka och konstaterade att hon kände dem, hon kom bara inte ihåg vad pojken eller flickan hette. När jag talade om namnen så konstaterade hon bara att så var det ju. Då kan man inte annat än le.

Tänk att någon som snart fyller tre kan tycka så mycket om mig. Undra vad jag gjort för att förtjäna det?