Åkte ut till stallet för att klappa på lilla C. Känner mig bättre idag och kan färdas lite bättre. Jag kan röra fingrarna och knyta händerna. Det känns toppen. Cielo tittade glatt på mig men vägrade att lämna maten. När jag klampat genom leran så var det värt de tunga stegen. Han stack ner sin lilla mule i min hand och tittade intensivt på mig. Den vita stjärnen lekte under manen. Det är någonting speciellt med den och jag kan aldrig låta bli att rufsa hans lugg och klia hans panna. Cielo är min kärlek och han är värt varenda steg i leran :-)

Nu ska jag ta min medicin så jag kommer garanterat att däcka för i kväll.

Så här cool ser inte jag ut när jag kör Cielo men det gör Leif Berggren. Han är i mina ögon Sveriges (och Italiens) bästa kusk och kommer alltid att vara det. Han är lite extra cool för att han kört in min PRE! Det är en viss skillnad på när jag, blåbäret Nina kör och när han körs av ett riktigt proffs. Gunilla, som är Leifs fru, har hjälpt mig så många gånger och varje gång gör hon det med ett leende. Hon får dessutom Cielo att länga steget och han får en så fin form i kroppen! Varför kan inte jag lyckas med detta? Enligt Gunilla så kommer jag att klara det. Jag ler och konstaterar att det är skillnad på folk och folk. Jag kan rida och jag kan köra men ett proffs har jag insett att jag aldrig kommer att bli :-)

Jag är bara så tacksam för att det finns så underbara människor som gör ens vardag så mycket lättare. Jag kommer alltid känna mig så tacksam till Leif och Gunilla för att de gav Cielo en chans och tillät sig imponeras av hans framsteg.