I morgon flyttar vi tillbaka in till Kalix. Det betyder att jag får kontakt på telefonen igen. Det känns skönt ;) Samtidigt så trivs jag otroligt bra i skogen. Alla minnen och allt morfar en gång lärt mig kommer tillbaka. Det finns en glänta i skogen som han visade mig en gång. Den är helt tyst och mossan liksom lyser. Hade aldrig hittat den om han inte funnits där och visade den till mig. Jag saknar min morfar. Han lärde mig att stapla ved, att måla, att köra snöslunga, vad verktygen heter så man kan assistera när bilen ska servas, han lärde mig att man måste vara mjuk men bestämd med djuren, han lärde mig att alltid ge alla en chans, han lärde mig att hitta i skogen och att undvika huggorm. Han fanns där och lugnade mormor när jag galopperade förbi huset i full fart på min ponny och han övertalade henne att inte ringa och skvallra till min mamma. Han lärde mig att stiga upp i tid och att alltid få någonting i munnen innan jag skulle ut i stallet. Han lärde mig att säga att jag har bakat kakorna helt själv (trots att jag inte gjort det).

Det bästa av allt med min morfar var att han alltid fick mig att känna att han var så stolt över mig. Min morfar finns alltid med mig men det känns tråkigt att han inte är med mig i person längre.

Tog på kvällskvisten på mig mormors gamla stövlar och strövade med hundarna genom skogen. Alla planer som jag en gång hade om nytt stall och vart hagarna skulle byggas kändes plötsligt aktuella igen. Saknar mitt Norrbotten samtidigt som jag slits mellan ett helt annat hästliv i södern. Kommer förmodligen att flytta hem någon gång, har bara ingen aning om när och vad jag då ska göra. Jag vill inte jobba som lärare här och har ingen back-up för hur jag ska tjäna mitt levebröd.