...att köra snöslunga. Fixade bort snön från hästtransportparkeringen. Det blev nice.

Oj, vad jag längtar. I kväll ska Cielo äntligen få sträcka ut och ta några språng. På kvällens schema står det löshoppning. Han kommer att bli så glad min lilla sötnos.

Jag känner mig fortfarande knäckt av tisdagens träning. Vet inte varför. Förmodligen för att Libero verkar hamnat i en stress och oro som jag inte får honom ur. Hoppas det går över snart. Vill ha tillbaka min harmoniska Libero. Inte nu till helgen men helgen därefter ska vi på kurs, alla tre. Libero, Cielo och jag. Cielo ska jobbas från marken och om inte Libero finner sitt lugn så tänker jag inte rida honom heller. Är orolig för att jag ridit för mycket och att han inte hinner med. Han är trots allt väldigt efter i sin mognad.

I går var det träning. Mamma försökte redan på morgonen övertala mig om att stanna hemma. Hon ville absolut inte att jag skulle lasta hästen och åka i det förrädiska underlaget. Jag brydde mig som vanligt inte trots förmaningarna. Det var riktigt jävligt att köra och jag har aldrig uppskattat att en häst står helt stilla i transporten på det sätt som jag gjorde i går. Vagnen kastade och for i halkan och snömodden. Vi kom fram hela och rena. Då gick det inte att få upp bakluckan eftersom det packat massvis med blötsnö i fjädrarna. Efter att jag bankat loss snön så fick jag ut hästen. Han backade snällt ut och kom med in i stallet.

Libero har känts stressad sedan snön kom han förstår nog inte riktigt, trots att han sett snö förut. Han har lite svårt med nya miljöer och miljön förändras en del när det kommer snö. Jag värmde upp honom på lina och han var spänd. Väldigt spänd. Denna dag var det dessutom fler personer på läktaren än min mamma. Det reagerade han på. Maria värmde honom lite till och sedan hoppade jag upp. Han klarade inte att hålla fokus på oss utan fokuserade bara på den lilla ponnyn som höll på att värma upp på volten bredvid.  Jag kände modet sjunka ner i skorna. Vet att det är så här det fungerar med unghästar, den tråkiga biten. Det blev ett bra pass för Libero men jag var jättebesviken. Kändes inte alls värt att åka den långa vägen i det underlaget för det jag fick med mig hem i går.

När jag nästan var hemma bad jag Micke komma och möta upp mig ifall jag skulle bli fast i backen upp till gården. Skönt att ha hjälp ifall jag skulle köra fast och måsta lasta ur hästen i en väldigt knepig position. När jag svängde av så tog jag sats och Mavericken grävde sig fram i den decimeterhöga blötsnön. Vi kom snabbt upp på krönet och jag andades ut. Öppnade luckan och lät Libero komma till mig. Han backade ut lugnt och snällt och kom med mig till stallet. Snällare och bättre häst än Libero får man söka efter. Han är guld att åka ensam med. För bara någon månad sedan så trodde jag aldrig att det skulle vara möjligt.

I morgon är det löshoppning. Då ska jag åka med Cielo   .

Gjorde i ordning för avfärd till morgondagens träning på en gång när jag rullade in på gården efter jobbet. Det fullkomligt vräker ner snö här och jag håller hoppet uppe om att det ska ha lugnat sig till i morgon.

Har varit supereffektiv. Gjorde stallet, drog fram hästtransporten, kastade in Liberos innetäcke i maskinen, lastade grejorna i bilen, fyllde hö och godismuta i transporten, plockade ute på gården, hämtade in ved, sopade, skottade, hämtade in pojkarna och promenerade Nemo. Nu står hästarna och tuggar på en höhög var i väntan på kvällsrykt och nattning. Jag sitter däremot helt apatisk och väntar på att maten ska landa på bordet. Snälla Nemo, kan du fixa?

Saknar min Henrik. Önskar att han var här just idag. Ska aldrig gnälla om att han är orakad igen ;) Hellre en skäggig Henrik än ingen alls.

Här går det hårt till. Två tuffa killar, snyggHenka och Micke håller på ute i stallet. De har fixat massor. Men oj, vad mycket öl det går åt ;) Men det var det värt för jag har nu brädfodring runt stallfönstrena och runt stalldörren, taket är isolerat klart, har en stor utelampa högt upp på väggen, entrétaket är på plats och snart även fläkten. Micke har hämtat de gummimattor som jag haft kastat utanför stallet (eftersom jag inte vill ha dem i boxarna) så nu fick de äntligen ett nytt hem. Punkteringen på traktorn är fixad. Alla 40 spånbalarna är i spånladan, det känns skönt. Jag känner mig lugn. Har massor med mat och spån till pojkarna. Det är en underbar känsla. Alla ni hästmänniskor där ute förstår min känsla.

Mamma och pappa har varit här. Mamma och jag har fixat i hagen. Pappa var så glad för hans hund Kingen har skällt älg så han nästan kom åt att skjuta. Det har hänt så mycket saker idag. Har säkert glömt hälften.

På kvällskvisten fick vi middag hos Henriks föräldrar. De är så gulliga. Hans pappa hade rökt fisk och det var den godaste fisk jag ätit! Kunde nästan inte sluta äta :)

Ännu en gång är jag otroligt tacksam över alla de underbara människor som omger mig. De ger så mycket kärlek och jag hoppas innerligt att de känner min tacksamhet.

Veterinären var och besökte pojkarna i torsdags och hon komplementerade mitt fina stall. Ljust och fint, lite utöver det vanliga. Var precis så jag ville ha det.

Lilla Kingen i vintras, inte alls så liten längre.

Har ett släp som behöver tömmas.

Jag har aldrig riktigt tänkt på det uttrycket förut. Förrän i går. Fick den kommentaren till en bild jag lade ut på Libero. Han är verkligen vacker som en dag. Ni vet, när en dag är som vackrast. För de människor som vet att uppskatta varje dag. Jag har ett antal vänner i min närhet som inte riktigt vet när de ser sin sista dag. Det är otroligt sorgligt. Jag vet att uppskatta mina dagar samtidigt som jag måste träna på att inte få dåligt samvete av att slappa bort en dag eller två. Slösa på den lyx man fått. Våga stanna upp och bara njuta av tillvaron. Jag har insett, den hårda vägen, vad som är viktigt i livet. Jag är väldigt rädd om det jag fått, för jag vet att det bara är till låns. Och alla måste vi någon gång lämna tillbaka det vi lånat. Hoppas det dröjer länge, länge.

Lastade Libero i morse. Det gick så bra. Han trampade in och väntade snällt medan jag gick runt och stängde luckan. Han stod helt stilla i transporten hela den långa vägen till ridhuset. När vi kom fram stod jag och funderade i två sekunder på hur jag ska lyckas få ut honom. Brukar alltid ha med mig mamma och hon tar hand om att öppna luckan. Jag knäppte loss hästen och fäste grimskaftet. Gick runt och öppnade bakluckan. När jag sa: "Du kan komma nu", så backade han snällt ut på rampen. Oj, vad stolt jag blev i hjärtat. Jag verkligen älskar min Libero! Tänk vad han blivit lugn och harmonisk.

På plats i ridhuset mötte Maria upp. Libero gnäggade åt henne när hon klev in i ridhuset. Hans ögon tindrar när han ser henne. Det värmer i själen att ha en tränare som både jag och hästen har fullt förtroende för och som hela tiden lyfter oss. Maria tog linan och hästen. Libero dansade som vanligt med henne. Hon lockar verkligen fram det bästa hos min vän. Det är aldrig nervöst eller pirrigt att rida för Maria. Hon är lugn och metodisk och ser hela tiden till Liberos bästa.

När jag hoppade upp så fick jag samma mäktiga känsla som alltid. Han är verkligen häftig att sitta på. Vi jobbade ordentligt i dag, travade massor och tränade att bibehålla ett jämt tempo och med bjudning. När jag klev av var jag helt svettig. Men fick förklarat för mig att det ska vara svettigt att rida unghäst.

Borstade och groomade ordentligt. Lade på back on track ryggpadden, fleecetäcket och vintertäcket. Lastade hästen och åkte hemåt. Stannade till hos mamma på vägen hem för att få mig en smörgås. Hemma igen lastade jag ut honom, precis lika odramatiskt som gången innan. Vi klev in i stallet och såg då att Henrik mockat. Blev varm igen. Härligt!