Jag vaknade i morse och var sur. Vet inte varför, har absolut ingenting att vara sur för. Dagar som denna gör man bäst i att hålla sig på sin kant.

Jag har hunnit rätta delprov B på Nationella provet. Har suttit helt för mig själv och det var skönt. Flera gånger under dagen har Dorado gjort sig påmind. Nu är dagen snart över och jag kan sova. Hoppas morgondagen känns lite roligare.

Sveriges lärarkår har sportlov. Jag försökte att motivera mig själv att orka dra mig till jobbet för rätta nationella prov. Förkyld och allmänt tråkig. Nu pausar jag lite. Har hunnit en del i högen.

Cielo fick idag löshoppa sig i vänster varv. Han har inte lika lätt för sig i det varvet så jag bestämde mig för att utmana honom. Det gick över förväntan. Lägger upp ett kort filmklipp senare.

Jag försöker att jobba undan lite. Det är så sjukt mycket som ska vara gjort innan jag lämnar min tjänst. Min kusin var i går och skottade bort all snö på min gård. Idag är mamma och pappa på plats. De håller på att försöka tömma ladan. Morfar var en man som ägde många prylar. Det är mycket som behöver rensas. Jag ska boka en biljett och åka upp igen. Ska hjälpa pappa med boxarna. Det känns tråkigt att inte vara med och hjälpa dem. Men vad har man slavar till ;)

I morgon är det den 25 februari. Mitt hjärta gör ont då. Minns det som i går och detta år undrar jag om det någonsin ska släppa? Går det någon gång över? Jag tänker inte på honom varje dag längre och jag blir inte längre ledsen när jag tänker på honom. Förutom just 24 och 25 februari.

http://dorado.bloggplatsen.se/2011/02/24/4698083-sista-kvallen-med-dorado/

Ibland när motgångarna är många och åren tickar på i samma tempo är det lätt att man fastnar i ett vakuum. Man är bara någonstans mitt emellan. Motgångarna är fler än medgångarna och det känns på något sätt som att man inte orkar ta mer skit. Inte en enda dag till. Man vill bara kasta in handduken och lägga ner alltihop. Men man gör det inte, man fortsätter att kämpa trots att man vet att det enda man kommer åstadkomma är mer ont och mer olycka. En olycka som kommer att rota sig i kroppen och finnas med många, många år framöver.

Det bästa som hänt mig var när jag en dag bara vaknade upp, insåg vad jag håller på med. Jag insåg att det är bara jag som kan göra någonting, det är bara jag som kan skapa min egen lycka. Jag började sakta men säkert att se ljuset igen. Nu ser jag min tillvaro med helt andra ögon. Jag har snart en helt egen gård. Sitter här med pappret i handen. I samma ögonblick som jag signerar detta så är allt på riktigt. Jag hade redan som liten drömmen om att ta över min morfars gård. Men det var inte förrän jag vaknade till liv och insåg vad jag sysslade med som jag kunde se att ingenting är omöjligt.

Jag har även insett mitt värde i arbetslivet. Vad jag egentligen gör och att jag är bra på det jag gör. Det var min tränare från förr som förklarade det för mig när jag var hem till norr i höstas. Jag tittade bara in på en snabbvisit hos henne eftersom jag ändå var hemma. Jag var både ledsen och slutkörd. Jag trodde inte på henne då. Men sakta men säkert, allteftersom veckorna tickade, så började jag att förstå.

Jag har gjort mitt val och jag väljer ett välbetalt jobb, en aktiv fritid, två spanska skönheter och ett hus i skogens slut.