Ögonen värker, hostar som attan och febern är ett faktum. Det är samma varje år. Det kommer krypandes två dagar efter skolavslutningen. Det måste vara av allt kramande. Betyder med andra ord att jag aldrig kramas annars. Är väldigt bakteriekänslig när det väl kommer till att ha kontakt med andra människor.

Har spenderat många, många timmar i sängen sedan i torsdags. Helt slut. Pojkarna verkar tycka det är skönt med en paus från mig. De tycker nog att jag aktiverar dem lite väl mycket ;)

I går ringde min pappa. Jag var tvungen att flytta på traktorn så att grävskopan skulle ta sig till ridbanan. Att jag aldrig kört traktor förut bör tilläggas. Jag vred om nyckeln, lyfte skopan, hittade växelspaken och fick i backen. Backade hela vägen förbi stallet och upp på gården. Där parkerade jag snyggt bredvid hästtransporten. Fick ner skopan och stängde av vidundret. Hoppade ut, smällde igen dörren och studerade min parkering. Man kan lugnt tro att jag inte gjort annat än kört traktor hela livet. Då kom lyckoruset. Som jag tjatat och gnällt på alla i min omgivning om att de ska lära mig att köra traktor. Ha! Jag behövde ingen som lärde mig. Jag kunde ju helt själv!

Fodrade pojkarna, tryckte i mig Alvedon och kröp tillbaka ner i sängen. I morse när jag skulle ta ut pojkarna så var lilla C precis lika sliten som jag. Nu när jag ser bilderna så står även Libero och gäspar. Ja, vad säger man? Vi var ett slitet gäng denna morgon.