En knall som ljöd genom sovrummet fick mig att piggna till på stört. Studsade upp. Det dånade och blixtrade runt omkring vår lilla by. Det är sällan åskan når hit men när den väl gör det så brukar den ta igen alla de gånger den inte orkat fram. Denna morgon snurrade den runt, runt och hotade. Jag räknade 1001, 1002, 1003, 1004, 1005, 1006, 1007, 1008, 1009, 1010. Då kom knallen. Försökte få på mig shortsen samtidigt som jag borstade tänderna. Skakade liv i Nemo och fick med honom ut i bilen. Glömde regnjackan och fick springa in igen. Hela tiden åkte Tor över himlen och svingade med sin hammare. Den fyra minuter långa bilfärden kändes som en evighet. När jag nästan var framme så kom störtskuren, åskregnet slog mot bilen och vindrutetorkarna fick gå på högvarv. Vattnet forsade längs vägen och när jag äntligen kunde se mina pojkar så låg de raklånga bredvid varandra. Kände paniken. Nej, nej, nej. Jag hann gå igenom så mycket. De har inga skor, här finns träd som blixten kan ta, huset har säkert åskledare. Det är staketet, det förbannade elstaket. Stannade bilen, ingen av hästarna rörde på sig. Slet åt mig regnrocken och drog upp huvan. Öppnade bildörren. Regnet slog emot mig och åskan mullrade. Öppnade grinden till hagen och ropade på lilla C. Libero höjde huvudet och tittade glatt på mig. Han steg upp men inte Cielo. Han bara låg där. Jag halkade fram till honom. När jag kom fram gnäggade han mjukt. Han var okej, bara så sjukligt morgontrött som bara han kan vara. Jag andades ut och strök honom på halsen. Dyngsur trampade jag tillbaka till bilen med båda pojkarna i släptåg. Jag hoppade in och satte mig för att vänta. Vägrade att åka hem innan ovädret gett sig hän.