Klockan två i natt steg jag upp. Helt i nattmössan fodrade jag Cielo, mockade stallet och förberedde Libero för resan till Finland. Klockan tre lastade jag min ädla spanjor och styrde Mavericken mot grannlandet.

Han gick raka vägen in i transporten, stod snällt hela vägen. Väl på plats var han helt lugn, det knöt sig i magen och ångesten var total. Vi var först på plats. Hästarna i alla stallarna runt travbanan hade inte kommit ut ännu. När vi varit på plats i ca 10 minuter kom hästarna ut i hagarna och fler hästar kom till kliniken. Liberos puls höjdes och personalen skyndade på med att skriva in honom och få in honom till operation. Det hjälpte inte. Han tokflippade. Ångesten jag känt övergick i ett stilla tack till mig själv. Det är verkligen jobbigt att se honom ramla sönder på det här sättet. Jag inser att jag gång på gång bara tycker synd om honom. Jag hoppas verkligen att detta kommer att hjälpa honom bli den lugna pojke som han är hemma.

Jag var med och förberedde honom. När det var dags att släppa kontrollen och låta dem ta honom med in i operationssalen så gjorde det så ont i mig. Att lämna över kontrollen och grimskaftet till en människa jag inte känner var fruktansvärt. Jag ville bara hålla fast och tvinga dem att låta mig komma med. Men medgörligt gav jag mig. Strök min vän i pannan, borrade näsan i han lugg, drog in den välbekanta doften av Libero och sa till honom att vi ses snart.

Tiden maskade sig fram. När jag äntligen fick träffa honom hade han precis vaknat. Han var ledsen och förvirrad. De öppnade boxdörren och han såg mig på en gång. Tryckte sig mot mig och då, precis då så kände jag att Libero är min bästa vän. Han blev helt lugn och jag pratade med honom på spanska. Djurskötaren bytte grimma och jag fick tillbaka min vän. Veterinären kom för att tala om att han måste vara en av de vackraste hästar hon sett. Hon önskade oss lycka till och hoppades att han nu blir en lugn och stabil tävlingskompis.

Ute på gården passerade det hästar i ett enda virrvarr. Veterinären kommenderade alla ston att gå undan. Hon konstaterade att även om han är kastrerad så vet ju inte han det. Mycket riktigt. Väl ute på gården var han igång igen. Som vanligt var han hanterbar och lyhörd men i ögonen lyste paniken. Jag hade parkerat transporten nära och han kunde snabbt lastas. Bakom lås och bom lugnade han sig igen. Vi åkte den långa resan hem och han var helt tyst och stilla.

När jag klev ur bilen hemma på gården så gnäggade Cielo glatt. Libero svarade inte. Han lyssnade bara på mig. Väntade på kommando. Jag kopplade på grimskaftet. Han drog in den välkända lukten av hemma. Helt lugn backade han ut och gick bredvid mig in i stallet. Underbara, fina, fina Libero. Du är verkligen vacker som en saga.