I går fick pojkarna komma ut på gräs. Oj, vad glada de blev. Libero sprang bara runt och visste inte riktigt vart han skulle börja. Cielo visste precis vart han skulle. På andra sidan diket. Första gången han gick över så tog han ett litet hopp men sedan såg han bron som jag byggde förra året. Trippade över som att han aldrig gjort annat än att gå över broar förut. Modiga lilla C. Han är nog inte rädd för någonting.

När jag lunchfodrade idag så stod Cielo längst bort på ängen. Han kom i full fart. Bromsade och gick lugnt över bron. Libero håller sig fortfarande på första ängen. Han är nog inte så hungrig att han behöver gå i det centimeterhöga vattnet för att komma till andra sidan. Han stannar tryggt på den sidan där grinden är. Vill ju inte missa intaget på kvällen.

Har kontaktat en försäljare som jag litar på om Libero. Tänker inte hymla med det. Jag vet inte hur jag ska göra? Men jag måste ha en utväg, ett andningshål ifall jag inte lyckas fixa honom den här gången. Problemet som jag kan se det är följande:
Det är nog inte bara ett flyktbeteende. Känns som att han har en muckande attityd gentemot mig. En attityd som han har redan innan man kört igång dagens arbete. Denna attityd är det som att han själv fortsätter tills han hispat upp sig och då överflippar rent mentalt och då kommer flykten. Han törs liksom inte stå till svars för det den själv byggt upp.

Jag har denna gång tagit hjälp av westernfolket och redan i går kunde jag se resultat. Jag behövde inte ens anstränga mig. Var inga frågetecken. Han samarbetade över förväntan. Till alla som inte vill se hästar tränas i repgrimma; ni kan blunda nu.

Jag seglade runt på små rosa moln resten av kvällen. Min häst var så lyhörd och skärpt. Han var lugn, avslappnad och ville arbeta. Han höll hela tiden kontakten och gjorde sitt bästa. Inte en enda gång ifrågasatte han min ledarroll. Det känns underbart. Han kunde till och med trava runt mig på en stor volt utan att bli det minsta orolig. Har aldrig varit med om ett så bra pass med min fina vita.

Cielo fick också ett pass. Men han är van att bli hanterad från marken så han gjorde snabbt övningarna utan protester. Han vet att ju snabbare man fixar allt desto snabbare får man kvällsmat. Han är så rolig min C. Han skötte sig exemplariskt. Här visar han sin favoritövning. Att parkera. Det är han så himla bra på!

Ute på gården råder full aktivitet. Pappa sitter i traktorn. Farbror polisen tar ner de träd som står på den delen som ska förvandlas till förlängningen av ridbanan. Henrik har hämtat stolpar och tråd, han kör just nu ut dem så jag ska få bygga hage. Pojkarna ska vänjas in på gräs. Sakta men säkert. Jag och Hugo har klyvt ved.

Vissa dagar önskar jag att jag inte valt hästar som min hobby. Hästar är livsfarliga och precis vad som helst kan hända på bara bråkdelen av en sekund. Speciellt om man har en häst som Libero. Känslig, snabb, smart och osäker på det mesta. Svaret som man får om man förvirrar honom är explosionsartat. Jag lär mig aldrig hur han fungerar. Eller jo, jag vet men på något sätt så måste han lära sig. Jag kan inte tassa runt på tå kring honom bara för att han inte ska bli skrämd. Ibland önskar jag att han var lite mer avskärmad från omvärlden. Men det är han inte. Han tar in allt.

Idag gick jag tidigt ut till pojkarna eftersom Hugo somnade tidigt. Jag var glad eftersom jag ännu en gång tjänat en hel timme och skulle då hinna med båda pojkarna. Valde Libero först. Vet inte om jag ska kalla det ett misstag men det innebar att jag inte hann med Cielo. Idag var ingen bra dag. Bara för att det går bra att tömköra en dag så betyder det inte automatiskt att det går bra gången efter. Det började så bra, han lyssnade och jobbade på. Helt plötsligt så sa det bara pang! Då gick det inte alls bra längre. Det gick faktiskt så dåligt att jag var tvungen att hämta ut min häst från sin box efter att han sprungit dit av egen maskin. Vad han hittade på för att komma undan från mig vill jag inte ens gå in på. Men jag känner mig knäckt för att jag inte lyckades stoppa galenskaperna. När jag kom in i stallet så stod han där i sin box och darrade. Jag trasslade loss tömmarna och tog ut honom på stallgången. Bytte utrustning. Longerade honom till han vågade slappna av och börja jobba. Det tog över en timme. Då tog jag in honom igen. Bytte utrustning och tömkörde som avslut. Då vaknade den sista energin i honom och han sprang runt, runt helt okontrollerat. Bet sig fast i bettet men denna gång kastade han sig inte, reste sig inte, sparkade inte och drog inte iväg. Jag lät honom löpa samtidigt som jag försökte lugna honom. Till slut lyckades det. Jag fick ner honom i skritt och han kunde skritta av på töm.

Jag tog in honom i stallet och tvättade av honom. Han svettades ordentligt. Jag fodrade och bad Cielo om ursäkt för att jag tjurat på så länge med Libero att jag inte hann ta honom. Han är dock en väldigt förlåtande häst. Han tog det inte så hårt. Var ju inte som att han missade kvällsmaten liksom ;)

Mina känslor har löpt amok på mig denna kväll. Som jag kämpat för att rädda Libero. Tänk om jag inte klarar av honom längre. Det är kanske inte meningen att jag ska ha honom. Jag förstår inte varför han gör som han gör men jag vet att om han gör det när jag sitter på så kommer jag aldrig att kliva upp på honom igen. Han har gjort allt detta med mig på ryggen förut och lika många gånger som jag hoppade upp fick jag snällt "kliva av" igen. Jag kände mig så uppgiven när jag klev in i stallet för att hämta den häst som lyckats slita sig. När jag sedan stod där, en timme senare med en häst som faktiskt kunde tömköra sig så kändes det så bra igen. Då hade vi hittat tillbaka till varandra igen. Önskar bara att det kunde vara så hela tiden. Att vi var synkade. Cielo är jag alltid synkad med. Han är så himla annorlunda mot Libero. Han är som tryggheten själv och han blir aldrig så där okontaktbar.

Det går att tömkörningslongera Libero! Var en tuff start men jag backade inte. Lät honom flippa, kasta sig runt, bli stressad och orolig. Visste att det ger sig. Gav inte upp, som jag gjorde förra sommaren. Då var jag dock höggravid och vågade inte riktigt krångla med honom. Idag tog jag på mig hjälmen och tog tjuren i hornen. Libero måste lära sig bettets inverkan. Han har så svårt att acceptera att det finns en chaufför som ska bestämma åt vilket håll man ska. Longering är bra. Enkelt. Bara att följa spåret runt, runt. Det är hans grej. Men någon gång måste man våga utmana sig själv. Och det gjorde han idag. Han var så stolt när han gick där varv på varv. Började först med att leda honom med ena handen på tömmen och med den andra handen styrde jag båda tömmarna. Så fort jag släppte handen från den hållande handen så fick han panik. Han gillar inte att jag lämnar honom lite åt sitt öde. Jag gick nära, nära och då kändes det tryggt. Vågade börja ta i tömmarna, ge stöd. Han reagerade positivt. Tills det smällde och han blev helt galen. Denna gång stod jag inte handfallen som jag gjorde förra sommaren. Då stod jag med tjockmagen i vägen. Nu kunde jag komma åt honom. Och han vågade tillslut lyssna på mig. När jag kände att han var tryggare så släppte jag ut lite åt gången. Fortsatte att gå bredvid honom. Ge mitt stöd. När jag var nöjd så bytte jag varv. Det gick lättare i det varvet och plötsligt var han helt avslappnad. Jag släppte ut mer och mer och plötsligt hände det! Han gick runt mig varv på varv och vågade lita på sig själv! Han förstod tygel(töm)tagen och jag kände hur han lyssnade och samarbetade. Lycka! Tänk vilken kick det är när man bara får en sådan skatt att landa i händerna på en. Synd bara att han var så smutsig, tråkbilder. Har varit supervarmt och soligt idag och han har rullat sig varv på varv i hagen. Såg det med egna ögon när jag longerade Cielo i morse.

Hugo har denna dag blivit undervisad av Emme över Skype hur man borstar tänderna. Det behövdes eftersom han har fått sin första tand och behöver börja borsta den. Nu hoppas vi att han förstått hur man ska göra :) Lilleman somnade strax efter sju och då stod jag helt handfallen. Blev en hel timme längre att leka med hästarna.

Vi har varit ute nästan hela dagen. Har varit otroligt varmt. Cielo tyckte att det var djurplågeri att motionera i värmen. Man måste ju tänka på figuren. Vore hemskt att tappa några kilon. I morgon ska han få tömköra. Ska bygga lite bana till honom. Då blir han nog nöjd. Om det inte blir spöregn. Det drog ihop sig ordentligt nu på kvällen och började regna när jag gick från stallet. Blåser halv storm och blev skitkallt.

Foton från vår långpromenad. Det kommer brutala mängder med vatten nu och ängarna runt forsen är helt översvämmade.

Hugo har somnat klockan åtta. Jag har fixat med hästarna. Har nu bäddat ner mig i sängen med min son. Älskade fina lilla Hugo. Om jag ändå hade ens kunnat förställa mig hur det skulle varit att få älska någon som jag älskar dig. Jag är så glad att du är här med mig. Du är verkligen mitt allt. Tänk vad jag skulle kunna göra för dig.

Hugo är den enda som kan få mig att stanna upp, att bara vara. Att kunna bara vara med honom en hel dag och göra ingenting. Utan att få dåligt samvete för allt det andra. Att kunna låta frukostdisken stå och i stället krypa lite på golvet. Att bara vara och leka, mysa och lära känna. Att forma och förstå. Det finns ingenting som kan få mitt mammahjärta att banka så hårt som när han tittar på mig, när han ler. Så där intensivt så att hans ögon glittrar och jag vet att det är mig han ler åt. Att känna honom famla efter min hand när han sover. Som för att försäkra sig om att jag är där. Jag är hans mamma och bandet vi har är så starkt. Läste en gång att det är en egogrej att skaffa barn. Jo, jag håller med. Men tänk, jag kan förstå. Det finns nog ingen som kan ge en den kärlek som ett barn kan ge. Egoistiskt eller inte, men personen som skrev det hade nog inte samma bild av ett barn som den bild jag har.

Blev ännu en gång orolig för Libero när jag skulle longera honom. Han hoppade, studsade, sparkade och rusade. Plötsligt slog det mig att han leker. Han lyssnade inte på mig hur jag än försökte ta in honom. När han lattjat på ett tag började han jobba. Oj, vad han jobbade. Jag longerade 30 minuter i alla gångarter och hästen var inte ens trött! Jag tog fram måttbandet och var beredd på att det inte skulle vara någon skillnad. Jag var tvungen att mäta tre gånger. Han vägde denna kväll 603kg + 50kg=653kg! När han åkte in på operation under påsk så vägde han 730 kg! Han har tappat 77kg! Förstå min lycka. Veterinären sa att han behöver tappa 100-150 kg. Tiden är knapp, detta måste ha skett innan betet så jag har honom i shape innan så han inte får betet plus övervikten. Det kommer vara nog att hålla honom fit. Kampen mot gröngräset. Men vi ska nog lösa det. Det är tufft på bootcamp Sakkis (är vad min gård heter och betyder typ gänget). Det passar på oss :D

Jag började studera hästen lite mer ingående medan jag borstade honom. Fettdepåerna som han hade vid svansen är helt borta. Halsen har inte heller samma ansamlingar med fett. Konstigt att jag inte märkt någonting. I mina ögon är han fortfarande skitfet även om jag kan se att han tappat en hel del. Det kan man se med blåtta ögat. Spännande hur det ska gå att rida nu. Han kommer säkert skicka mig över tallarna! Bara för att han kan och orkar.

Ringde hit mamma och pappa för lite assistans. Tog ut Cielo på en kvällstur. Tog ett ordentligt galopparbete och han gick så bra. När jag nästan var hemma så började han halta lite på ett bakben. Misstänkte att det fastnat en sten och det hade det. Den hade kliat sig fast på sidan om strålen.

Pappa lekte med Hugo och mamma hjälpte mig med stallsysslorna. Skönt med hjälp. Och väldigt skönt att få sitta där ensam i speedcarten i full galopp. Bara Cielo och jag. Så som det en gång var. Tror han njöt lika mycket som jag. Som pricken över i så var det strålande vårväder också!

När jag kom in så mätte jag Cielo. Han väger nu 627kg+50kg=677kg. För tre veckor sedan så vägde han 701 kg. Han har tappat 24kg. Låter lite men det viktiga är att det går åt rätt håll. Det börjar att märkas nu. Han är inte smal och slim men betydligt finare i kroppen.