I morgon är det min födelsedag.    Mamma har köpt en prinsesstårta. Det är den bästa tårtan. Jag har redan tjuvsmakat ;)

När mamma och pappa kom så hade de med sig min lilla söta Pinoccio. Han kan tyvärr inte bo med oss för Nemo hatar honom och är en riktig elaking. Saknar honom massor och peppar peppar men det verkar än så länge gå bra med de två slagskämparna.

Mycket sötare än så här kan man nästan inte bli...    

Jag är en sådan ryttare som bestämmer mig för vad som behöver göras och har en noggrann plan för hur jag ska lägga upp mitt pass innan jag hoppar upp på hästen. Jag är väldigt strukturerad. Kanske lite för strukturerad. Är som bäddat för bakslag.

Ibland kan jag bli helt galen på min häst. Hade bestämt mig för att träna halt och skritt på morgonsidan när jag var ut till stallet. Höll på att tokflippa. Han bara stod och hackade i bettet. Inte kunde han skritta ordentligt heller. Ibland kan man bara känna sig så jävla dålig som ryttare. Jag lyckades dock övertala mig själv om att jag skulle ta det lugnt. Ränkade till tio, gång efter gång. Till slut gav jag upp med övningen och lät honom trava och galoppera. Kände att jag ställde höga krav på honom där bara för att jag gett med mig (det hör inte till vanligheterna). Han skötte sig då exemplariskt. Han galopperade lugnt och samlat i fin form. Han gav helt upp med klapprandet i bettet. Blev helt paff. Kände att jag inte kunde bli helt nöjd trots att han var så fantastiskt fin. Avslutade därför med att göra om övningen som jag börjat med. Hoppsan! Det bara ramlade på plats. Han gjorde halt varje gång, stod stilla och hackade inte i bettet...det var inte min förtjänst, var nog bara så att han bestämde sig för att samarbeta. Känner mig fortfarande (lite) förvånad.