Har satt mig ner i soffan för att samla mina tankar. Ibland känns det som att jag springer i mitt ekorrhjul och aldrig stannar upp, jag känner bara smällarna beröra mig efter vägen. Just nu känns det som att jag precis simmar med huvudet ovanför ytan. Det är tungt på jobbet, vårterminen är alltid det. Milla har varit sjuk och jag är ännu orolig för henne trots att jag ser att hon blir bättre hela tiden. Igår fick jag veta att mormor ramlat och ligger medvetslös på lassa. Luftrummet är stängt och tågen fullbokade. Vill åka hem men samtidigt måste jag tänka på att det finns ingenting som jag kan göra.

Min landningsplats och trygghet är stallet. Det är dit jag åker när världen runt omkring mig är i uppror. Börjar sent idag så jag bestämde mig för att åka ut tidigt och rida. Dorado har nu länge känts trött och inte alls med så jag har bara skrittat ut i skogen. Red på banan igår och när jag längde honom när jag skulle avsluta så kände jag att någonting var galet. Idag tog jag honom på lina. Nu var han pigg och glad men ack så halt. Jag vill inte att detta ska hända! Det får inte vara så. Stallet är min frizon, Dorado måste få vara frisk. Ulrika lovade att kolla honom till helgen, böja igenom honom för att hitta det onda. Hon är en klippa. Om det inte ger sig så åker jag in med honom till Strömsholm. När det kommer till hästar så är jag på helt rätt ställe i alla fall. Då kan luftrummet vara hur avstängt det vill och tågen kan vara fullpackade. Det bryr jag mig inte om. Här är det jag som har kontrollen.