Min sjukgymnast gick i pension i höstas. Hon är världens bästa sjukgymnast och har botat min ischias många, många, många gånger. Det var med sorg i rösten hon i höstas meddelade mig att det var sista gången vi träffades. Jag kände för min egen del att fy f*n vad skit. Vem skulle ta över efter henne? Utan hennes exemplariska behandlingar så skulle jag aldrig klara vintern. Men det gjorde jag. Helt utan minsta symtom. När jag nu fick denna eländiga huvudvärk så tänkte jag att jag i alla fall måste ge den nya pojken en chans. Ringde och bokade en tid och tjejen som svarade sade glatt att min finska sjukgymnast jobbar en dag i veckan från och med nu. Jag bokade snabbt in mig och lade allt hopp på att hon skulle kunna hjälpa mig.

Klev idag in till henne trött och sliten men hoppfull. Hon tittade på mig medlidsamt. Den blicken sa allt, jag ser sjuk ut. Hon bad mig sitta ner och så tittade hon på mig...länge, innan hon sa:

- Men lilla Nina, vad har du varit med om? Fy, så hemskt. Jag har precis läst igenom journalen de skickat från sjukhuset. 

Hon tittade lugnt på mig och förväntade sig inte ett svar. Hon lade en hand på min axel och sa bara:

- Nu tittar vi igenom dig.

Det gjorde hon. Hon masserade, tryckte, knådade och undersökte. Hon hittade inte en enda spänning eller ömhet i kroppen men konstaterade att det var inte väntat. Hon log mot mig och sa att spänningar inte passar in på min personlighet. Det var snällt sagt. Hon tycker att jag verkar lugn och harmonisk. Hon gjorde iordning några övningar till mig så att jag skulle kunna träna balansnerven eftersom hon, vad jag än har, konstaterade att den är skadad och behöver repareras.

Jag har dock gått runt och haft riktigt dåligt samvete hela dagen. Hon ställde en ledande fråga till mig och jag svarade utan att tänka. Jag ljög. Hon frågade.

- Men Nina, inte jobbar du nu va? Den finska betoningen gjorde att jag genast svarade:

- Nej, självklart inte. Jag log dessutom när jag sa det. Där satt jag, på britsen hos den finska sjukgymnasten, med min namnbricka från jobbet på bröstet. Vem fan är så konstig att man springer runt med en namnbricka på sig när man är off duty? Ja, uppenbarligen så gör jag det.

 

Andreas

24 maj 2012 22:52

Haha, du är hur rolig som helst. Du kan på något underbart sätt skämta åt eländet. Ja, man kan undra vem som springer runt med en namnbricka när man är ledig :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag fick vi äntligen ett genombrott, Cielo och jag. Från marken dock, men äntligen förstod mitt tuffetåg att det mesta vi gör blir bättre om vi tar ner tempot en aning. Det svåraste jag försökt mig på är att försöka få oss båda att tänka om. Att län...

Det är fredag och -4 grader ute. Är strax på väg ut i stallet. Underbara fredag. Är någonting speciellt med att veta att jag inte behöver stiga upp och åka iväg i morgon. Jag kan stiga upp och släppa ut hästarna för att sedan krypa ner under det varm...

När Libero dog så dog en del av mig. Är svårt att förklara men jag hade under så lång tid svårt att hitta tillbaka och jag har fram till denna jul, två år senare, äntligen hittat hem igen. Jag känner äntligen mig glad över att vara i stallet och har ...

Känner mig så otroligt nöjd. Det har varit mycket hästaktiviteter för oss den sista tiden. I lördags var båda barnen med på käpphästtävling. I söndags red Hugo lektion och idag fick han både rosett och plakett från det hästbingo han deltagit i under ...

Idag har Hugo äntligen fått ihop alla bingobrickor till hästbingot. Han har fått fundera på vad han ska hitta på för aktiviteter till varje moment och sedan har han tränat för att klara de olika momenten innan jag filmat dem. Idag skulle det vara en ...