Min sjukgymnast gick i pension i höstas. Hon är världens bästa sjukgymnast och har botat min ischias många, många, många gånger. Det var med sorg i rösten hon i höstas meddelade mig att det var sista gången vi träffades. Jag kände för min egen del att fy f*n vad skit. Vem skulle ta över efter henne? Utan hennes exemplariska behandlingar så skulle jag aldrig klara vintern. Men det gjorde jag. Helt utan minsta symtom. När jag nu fick denna eländiga huvudvärk så tänkte jag att jag i alla fall måste ge den nya pojken en chans. Ringde och bokade en tid och tjejen som svarade sade glatt att min finska sjukgymnast jobbar en dag i veckan från och med nu. Jag bokade snabbt in mig och lade allt hopp på att hon skulle kunna hjälpa mig.

Klev idag in till henne trött och sliten men hoppfull. Hon tittade på mig medlidsamt. Den blicken sa allt, jag ser sjuk ut. Hon bad mig sitta ner och så tittade hon på mig...länge, innan hon sa:

- Men lilla Nina, vad har du varit med om? Fy, så hemskt. Jag har precis läst igenom journalen de skickat från sjukhuset. 

Hon tittade lugnt på mig och förväntade sig inte ett svar. Hon lade en hand på min axel och sa bara:

- Nu tittar vi igenom dig.

Det gjorde hon. Hon masserade, tryckte, knådade och undersökte. Hon hittade inte en enda spänning eller ömhet i kroppen men konstaterade att det var inte väntat. Hon log mot mig och sa att spänningar inte passar in på min personlighet. Det var snällt sagt. Hon tycker att jag verkar lugn och harmonisk. Hon gjorde iordning några övningar till mig så att jag skulle kunna träna balansnerven eftersom hon, vad jag än har, konstaterade att den är skadad och behöver repareras.

Jag har dock gått runt och haft riktigt dåligt samvete hela dagen. Hon ställde en ledande fråga till mig och jag svarade utan att tänka. Jag ljög. Hon frågade.

- Men Nina, inte jobbar du nu va? Den finska betoningen gjorde att jag genast svarade:

- Nej, självklart inte. Jag log dessutom när jag sa det. Där satt jag, på britsen hos den finska sjukgymnasten, med min namnbricka från jobbet på bröstet. Vem fan är så konstig att man springer runt med en namnbricka på sig när man är off duty? Ja, uppenbarligen så gör jag det.

Cielo har vuxit de senaste dagarna, både på bredden och höjden. Han är så fin. Jag borstade upp honom ordentlig idag. Det har regnat i flera dagar så det är blött i hagen och han hade lera upp över öronen   . Han blev så torr, blank och fin att mitt mammahjärta värkte av stolthet. Min vackra lilla C håller på att bli stor och att jag upptäckte det just idag känns fantastiskt. Jag skulle egentligen suttit på planet till Barcelona och som vanligt så hjälpte Cielo mig att få en mer lättsam tillvaro. Jag kunde vända andra kinden till och inte bli alltför ledsen över att jag inte kan åka.

Cielo lerig från topp till tå

Borstad och skrubbad :)

Wythia är en alldeles underbar häst och nu är hon till salu. Skulle jag haft pengarna så skulle jag inte funderat två gånger. Jag hade köpt henne på stört   . Här är hennes försäljningsvideo!

Här är annonsen http://hastmarknad.hastnet.se/sok/annons.php?aid=610057&inriktning=&typ=

Passa på att köpa en riktig drömhäst!