Tänk att en liten papperslapp kan betyda så mycket. Nu har jag i alla fall bevisat att jag är kompetent att slå på en tappsko. Det känns bra att titta på lappen. Tror banne mig jag ska rama in den. Ska rama in mitt examensbevis från universitetet också och självklart från Strömsholmskursen när jag får det intyget. Då kan jag titta på min vägg när jag känner mig lite inkompetent.

Har vaknat av och till hela natten. Har svettats och sovit riktigt illa. Jag börjar inte jobba förrän kl.9.30 så jag tänkte ta mig en sovmorgon. Vaknade med ett tryck i bröstet runt fem. Då steg jag upp. Gjorde iordning ett prov till åttorna. Mådde fortfarande dåligt och plötsligt slog det mig att idag är den dagen då morfar dog, fast för ett år sedan. Min telefon spelade musik, Enya - Journey of the angels. Tänk vad det undermedvetna kan spela en ett spratt. Nu känns det bättre. Behövde nog bara bli påmind. Ska ta en lång promenad med Nemo, måste bara försöka väcka honom först. Han sover stenhårt.

Det gör så ont i handlederna att jag bara vill skrika. Jag kan inte greppa runt pennan och den teckning som jag skissade på blev liggande. Smärtan går inte att beskriva. Jag kastar mig i soffan, blundar och tänker "Just idag är jag stark, just idag mår jag bra". Känns som att det blivit mitt mantra. Det är hemskt att bli gammal och jag hoppas att det inte ska gå så fort. Det behöver stanna upp nu, måste få chans att vänja mig vid smärtan innan den accelererar ännu mer. Har intalat mig själv att bara det kommer successivt så blir det inget problem, då fixar jag det. Just nu känns det som att jag nått gränsen för denna gång. Jag försöker inte längre önska att det ska sluta, jag vet att detta är min lott och jag vet att jag kommer att ha det så här. Vill bara få en chans att andas och tänka bort smärtan. Hitta ett sätt att få kontroll.

Åkte ut till stallet på förmiddagen efter att jag käkat frukost och rensat undan sommaren/hösten från balkongen. Cielo var längst bort i hagen men mötte glatt upp mig och stack in sitt lilla huvud i grimman. Måste snart köpa en ny lädergrimma, det finns inga fler hål att ta till. Vi spolade benen, borstade och gick sedan in i ridhuset för att leka lite. Jag tränade att springa med honom och att ställa upp honom. Han var så duktig. Sedan släppte jag lös honom och sprang bredvid, fast på innerspåret. Jag älskar att se Cielo röra på sig. Det finns någonting speciellt där. Jag önskar att jag någon gång kan få honom så stark att han orkar springa i den trav som han just nu bara orkar två steg. Det är dessa få steg åt gången som får mitt hjärta att rusa.

När vi lekt klart så fick han tagga ner i skrittmaskinen. Cielo gillar verkligen att gå där och han gör det så lugnt och metodiskt.

Jag älskar verkligen denna anläggning. Alla är så snälla och trevliga. I stallet kan jag vara den Nina som jag egentligen är. Den glada och pratsamma Nina som uppenbarligen visar sig mer och mer sällan. Jag är verkligen lycklig när jag får vara med lilla C och han vet vad han ska göra för att få mig att le. Den anläggning där Cielo bor gör att vi har alla möjligheter att träna på och göra precis vad vi vill trots att lilla C bara är en åring.

Fick värsta rycket efter att jag kom hem från Ikea. Började att putsa och skrubba i min lilla lägenhet. Det blev superfint. Kastade sedan upp en duk och började att kladda lite. Blev plötsligt inspirerad av någonting helt annat och började då att kladda på en annan duk. Funderade på vad jag vill göra i framtiden. Min hovslagardröm har jag fått lägga helt åt sidan. Men jag känner mig nöjd över tappskokompetensen i alla fall. Bläddrade i Axelssons kurskatalog. Beräknade semester och kostnad, varje steg kostar 4000 kr och det är fem steg jag måste avhandla för att få bli hästmassör. Har bestämt mig för att försöka göra yrkesprovet till hästskötare till våren. Jag önskar också att kunna vara med på någon av julkurserna ute på Strömsholm. Men det beror på om jag får en löneförhöjning som jag kan räkna med.

När klockan slog åtta var det dags för lite tv. Helt plötsligt var fjärrkontrollen borta. Vände upp och ner på hela lägenheten. Bilden nedan visar vart jag hittade den.

Han vill alltid ligga nära. Jag vill ha min space. Förstår nu varför jag alltid vaknar av att jag håller på att ramla ur sängen. Observera all den plats han faktiskt kan ligga på men ändå ska jag fungera som en alternativ huvudkudde. När jag flyttar på mig så tar han min plats. Jag bara måste ha den mest attraktiva platsen i hela sängen. Har provat att byta sida (eftersom vår säng är 160 cm) men han hänger på som en liten blodigel.

Jag sa till Cielo att idag är han 1,5 år men när jag nu började tänka efter så är han faktiskt ett år och sex månader! Jisses, tiden rusar fram och jag missade en hel månad.

Jag har verkligen misslyckats med min hund. Han är en olydig yorkshireterrier. Så här gör han om jag råkar tugga på någonting.