Tågade glatt ner till hagen för att hämta Cielo. Plusgraderna har gjort att vägen ner till hagen var ren blankis. Jag svor för mig själv om hur jävla svårt det kan vara att sanda lite samtidigt som jag försökte hitta en plan för hur jag skulle få hästen med mig upp till stallet utan att han skulle fläka sig.

Cielo kom glatt fram och satte huvudet i grimman. Vi lämnade flocken och gick mot grinden. Precis när jag är på väg att öppna så hör jag hur det dånar. Flocken har blivit rädd för någonting och rusar rakt mot mig. Med grinden i handen kastar jag ett snabbt öga på Cielo. Han står två meter i från mig. Han tittar på de hästar som kommer i full fart mot oss. Jag stänger grinden och försöker att tjoa och vifta. Inser att jag kommer bli översprungen. Med blankis vid grinden och Cielo i grimskaftet förstod jag att jag inte skulle ta mig ut ur hagen även om jag väldigt gärna ville. Försökte att tänka snabbt. Hann inte komma på en lösning förrän jag ser Cielo ta några snabba steg och hamnar på så sätt mellan mig och flocken. Han blåste upp sig och blev stor, så stor. Jag försökte att krypa ihop bakom honom och därifrån jag står ser jag den ena hästen efter den andra springa rätt in i sidan på honom. Allt jag kunde se var bogar och hovar. De halkade och ändrade kurs, upp i skogen. Cielo stod pall, han släppte inte förbi en enda häst. Allt gick så fort. När flocken passerat skyndade jag mig ut med Cielo. Jag stängde grinden och tittade åt det håll som de sprang. Klappar på min älskade häst och tackar honom för hjälpen. Stryker snabbt över kroppen på honom för att de att allt är ok. Inte en skråma.

Får med honom upp till stallet genom att knuffa honom i diket, det var bara där det fanns snö så han kunde färdas. Tittade på hovarna. Fram såg ok ut men rötan har spridit sig i bakhovarna och den ena bakhoven såg inte bra ut. Rengjorde och tjärade. Lät honom stå i boxen och käka ett tag.

När vi sedan skulle gå ut igen så fick jag gå på sidan och palla upp hästen. Hålla honom krampaktigt i grimskaftet för att han skulle kunna gå på blankisen. Det skar i mammahjärtat när han stannade och trots att han stod helt stilla så rörde han på sig.

Hata plusgrader!

När jag hälsat på hos Emme idag fick jag en puss sedan sa hon:

- Bye! Love you.

Mitt hjärta hoppade över ett slag. Mission completed!

Plusgrader och spöregn. Superhalkigt. Bläää.

Efter att jag klätt på mig och samtidigt ropat på Nemo säkert 20 gånger bestämde jag mig för att hämta honom. Han tittade förnärmat när jag lyfte på täcket. Tog honom i famnen och bar honom till dörren. Han såg så ynklig ut och darrade. Han avskyr verkligen morgonen min lilla vovve.

-

Är osäker på vad jag tycker men har konstaterat att de duger :)