Jag älskar att gå på Granngården. Även om jag bara ska handla müsli. Att handla på Granngården här i Västerås känns dock inte så superkul.

När jag precis hade fått hem Dorado så hade jag fått ett presentkort av mina föräldrar. För detta presentkort åkte jag glad i hågen iväg till Granngården för att handla ett Amigotäcke. När jag kommer till kassan så sträcker jag fram mitt presentkort. Gubben i kassan tar emot det, tittar på det och säger att det inte gäller. Jag blir helt förskräckt. Klart det gäller. Gubben menar på att det inte gäller efterom det inte är någon signatur på kortet. Jag står på mig och när han knappar in koden i kassan så kommer det upp att presentkortet är köpt på Granngården i Kalix. Då kläcker han ur sig en av de vidrigare sakerna jag hört om oss norrlänningar sedan jag flyttade hit till Västerås. Han säger: "Nog måste man väl lära sig att skriva fast man är lapp". Jag bara tittar på honom och frågar vad fan det är han står och säger? Milla och Peter är med mig, vi tror knappt våra öron. Jag vet inte hur de kände sig, men jag blev i alla fall riktigt kränkt. Förstod inte riktigt vart han ville komma med att säga så. Menar han att samerna inte är skrivkunniga? Varför skulle de inte kunna skriva? Hur kan man ens tro att det är ok att säga någonting sådant?

Jag blev, eller vi blev alla tre så paff att vi inte kom på att säga någonting till vårt försvar. Inte heller kollade vi vad gubben i kassan hette. Det var även en gammal tant med honom i kassan och hon var precis lika otrevlig. Man blir bara så ställd av att bli bemött på ett sådant sätt.

Det är nu två år sedan detta hände men fortfarande när jag kliver in på Granngården i Västerås så känns det lika olustigt varje gång. Idag hade jag dock tur, det var en supertrevlig kille i kassan.

Vill innan mitt inlägg avslutas passa på att säga att jag inte brukar kalla farbröder för gubbar. Det är bara så att denna man, enligt mig, han på något sätt förtjänar att bli kallad för gubbe.