Sitter och kollar på nyheterna. Det verkar som att det rasar in tak lite här och lite där. Tågen ställs in eller försenas. Människorna svär för att de måste skotta, de har inte tid med sådant. Snökaos? Förstår inte? Aldrig hör vi om att det rasar in tak i Norrland. Tågen rullar för det mesta och inte står männskorna där och svär för att de måste stiga upp lite tidigare för att skotta. Hur kan detta komma sig?

Norrlandsgulds Dorado. Dorado betyder den gyllene (guldskimrande) och Norrlandsguld är Norrlands guldfärgade öl. Det klingar finfint. Dorado är i mina ögon mitt eget Norrlandsguld :)

Hade morgonfodring i stallet. När jag klev upp från sängen i morse så kände jag mig ganska ok. Åkte ut, termometern visade på -14 grader, men blåsten gjorde det så mycket kallare. Snön yrde runt stallet. Det är så mysigt att vara inomhus när det snöar och blåser. Bestämde mig för att tjuvrida lite eftersom jag kände mig fräschare i ryggen.

Jag mockade och gjorde klart i stallet innan jag sadlade. När jag klev ut på stallplanen så bet vinden tag i mina kinder. Brrr. Nu börjar jag förstå vad Kryddan menar när hon klagar på Skånevindarna. Det gick för första gången på flera veckor bra att komma upp då hästryggen. Andades ut och lät mig själv sjunka ner i sadeln. Helt underbart att sitta i sadeln igen. När jag skrittat från gården så högg det till i ryggen. Skit, så länge varade det. Men nu när jag väl kommit upp på hästen så skulle jag minsann inte hoppa av, aldrig i livet! Styrde mot vägen i skogen. Dorado kändes taggad upp över öronen. Han ville galoppera, det kände jag i varenda hårstrå på hästen. Började med att trava. Red lätt, det gick inte, gjorde för ont, så jag ställde mig upp i lätt sits. Blev lite bättre. Efter ett tag blev smärtan mer intensiv och jag kurade ihop mig för att lyckas hålla balansen bättre. Kände stigbyglarna slänga runt fötterna. Saktade av till skritt och gjorde mig redo att hoppa av för att trampa hemåt igen. Dorado kände sig dock inte alls redo att vända. Tror han kände sig lite snuvad på konfekten. Ville ju inte göra honom besviken så jag bet ihop. Kortade upp tygeln och ställde mig i lätt sits igen. Trampade ner hälarna ordentligt och tänkte galopp. Dorado också. Han förstod på en gång och fattade en mjuk galopp. Vi ångade fram efter vägen i full fart. Det var helt underbart. Det var så härligt at få rida att jag helt glömde bort det onda, inte ens den isande vinden kunde få mig att vackla. Vi bara galopperade och galopperade. Dorado spelade med öronen hela tiden. När vi nästan var hemma saktade jag av och plötsligt gick det bra att trava. Jag red lätt och det kändes knappt i ryggen.

Hoppade av och traskade för egen maskin den korta biten hem. Kunde gå helt normalt. Det är på grund av stunder som dessa som Dorado är mitt eget Norrlandsguld. Han gör mig frisk. Och det bästa av allt; han låter mig vara mig själv för en stund.