Jag tog mig iväg till badhuset. Det var underbart att kliva ner i poolen trots att det idag var lite tungsimmat. Blir lätt så efter att juluppehåll ;) Nu när jag är hemma igen så känns det som att jag gjorde helt rätt. Må-bra-hormonerna flödar i kroppen. Min plan är att i morgon vara igång redan från morgonen och då köra både gym och simma. Det var mycket folk och badade idag. Det är många semesterfirare igång. Trodde nog i min enfald att jag var den enda som var ledig dessa dagar ;)

Nu ska jag ta hand om min ynkliga lilla vovve. Han har varit dålig i magen sedan kastrationen men var i morse betydligt bättre. Jag har minskat dosen smärtstillande och han verkar klara sig bra. Han är dock trött, riktigt trött. Så fort jag sätter min ner så hoppar han upp och kurar ihop sig bredvid mig. Två sekunder senare somnar han. Det är inte lätt att vara liten.

Ska göra iordning lägenheten och packa upp mina badkläder. Hade en plan på att rensa förrådet. Men det får jag göra i morgon, låter som en otroligt tråkig aktivitet. Orkar inte åka till återbruket i regnet.

Vaknade tidigt. Hade lovat Irmeli att hämta henne på bilverkstan. Mådde riktigt skit när jag vaknade. Vi skulle egentligen åka iväg och käka frukost. Sedan skulle jag träna. Allt får vänta. Jag ska krypa ner under täcket igen. Jag vet att det bästa skulle vara att komma ut och aktivera mig men jag orkar inte. Vill egentligen bara vara hemma, jag och mina tankar. Låter som att jag plågar mig själv i onödan och det gör jag säkert men just nu känns det bäst så här. Det jobbiga just nu är att det känns tungt att lämna någon som gör mig så lycklig och har samma tankar och förhoppningar om framtiden. Att man kommer så bra överens och att även små sketna detaljer känns så rätt, så bra. Att hitta någon som till och med Nemo godkänner trodde jag aldrig skulle inträffa. Trots detta så finns det någonting där, någonting som inte går att sätta fingret på. Detta outtalbara förstör allt. Känns skit. Nu ska jag somna om. Åker och tränar när jag vaknar för andra gången i stället.