Var in med bilen till besiktningen nu i kväll. Den gick genom utan anmärkningar! Jippi! Det har bara varit bra, bra, bra denna vecka. Min fritid är den bästa fritid man kan ha. Jag är fortfarande lyckligast i hela världen. Jag ska tänka på den här veckan den dagen jag inte har det lika roligt. Ska tänka på min underbara lilla Cielo och min fantastiska Maverick.

När jag tog ut Cielo i går så stannade han upp för att lukta på snön. Han drog mulen i den, blåste och flemade. Med hjärtat i halsgropen ledde jag sedan ner mig lilla häst till de andra småpojkarna. Jag släppte in honom och de andra kom för att hälsa. Tvååringarna hälsade först. Cielo varken föltuggade eller gick därifrån. Nej, han stod kvar, bröstade rent av upp sig lite. Jag blev en aning nervös och var helt säker på att han skulle åka på stryk för att han verkade lite väl tuff. Allt verkade dock lugnt och jag gick tillbaka till stallet för att mocka. När jag sedan kom tillbaka för att kolla till honom innan jag åkte iväg till jobbet, så var han fullt upptagen med sina nyfunna kompisar. Han är en riktig dagisunge, han kommer överens med alla. Jag förstod i och med detta att jag inte har någonting att oroa mig för.

Jag åkte tillbaka till stallet på en gång när jag slutade jobba. Cielo hade knappt tid att hälsa på mig. Han stod och åt med de andra och hade inte riktigt tid för besök.

Hela dagen i dag har jag gått runt på jobbet och väntat på att jag ska få åka hem. Ville bara komma ut till min lilla baby. Solen har stått högt på himlen och det har varit några minusgrader. När jag kom till hagen så tittade Cielo på mig. Han kände igen mig på en gång och kom för att hälsa. Vi goades hur länge som helst. Lite vanligt hederligt haghäng.